Ljuvliga liv

Saker jag tycker om....

2011-11-09T20:53:00.012+01:00

...dit hör faktiskt inte november.

För varje år brukar hösten och mörkret, regnet och kylan göra lite mera ont i själen. Det är som om jag inte är riktigt gjord för att leva mitt i allt det här, som om jag egentligen hör hemma någon annanstans där det är ljust och varmt. Inga stearinljus eller varm choklad i världen hjälper. Och som vanligt sörjer jag hur fort tiden går. Hur fort allt passerade, det vi gjorde när det fortfarande var sommar. Nästan som att min själ tror att varje höst är liksom livets höst och att dagarna är räknade.

När dagarna verkar räknade får mitt undermedvetna fnatt, då ska här jäklarimig passas på innan det är försent. Och den där sorgsna vissheten om att slutet närmar sig blandas med en lika obehaglig rastlöshet. Här ska alla bitarna kastas ut på nytt, och så får vi se var de landar. Kanske borde jag flytta till en storstad. Byta jobb. Klippa mig kort. Resa. Träffa nya vänner. Eller vad som helst bara jag hinner leva lite till innan det är slut.

Saker jag tycker om då, som lugnar den där stackars oroliga själen, är:

Att min man är som allra bäst när jag förtjänar det som allra minst. Jävlar vilken klippa han är då. Att tänka, i fred från allt annat. Att inte äta kolhydrater. De är raketbränsle för oro och rastlöshet. Att skriva något. Vadsomhelst, en dikt, en bok, ett Facebook-status, en blogg. Att springa. För att liksom hinna ikapp mig själv. Att spendera tid med människor som känner mig, och som vet hurdan jag är men tycker om mig trots det. Eller just för att det är jag. Som Maria, Nilla och Linda. Att vara nära mina ljuvliga pojkar och se på dem när de inte vet att jag tittar och liksom bara låta hela mitt väsen fyllas av deras uppenbarelser.

Så brusar vi in i tiden...

2011-08-12T17:57:00.003+02:00

...den ena efter den andra
evigheten tar över.

Så brusar vi in
häpna att det redan tog slut
Livet
som egentligen aldrig
riktigt började.

In i skogens kärna
nådde vi aldrig.
De största fåglarna
gled vår näsa förbi.
Dagarna lät sig
inte hejdas
åren stormade förbi.

Så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

/ Barbro Lindgren

Detta är nästan den vackraste dikten jag vet.

Precis så här kommer det vara.

Idag är det fredag, nyss var det måndag. Min pojkar är 8 och 10 år, nyss var de knubbiga bebisar med napp. Nyss var jag en sårbar tonåring och världen var alldeles för stor för mig att gå ensam i, utan någon att hålla i handen och att få vara med min storasyster var det enda som räknades. Nyss var jag åtta år och kär i Niklas Ingemarsson och hade precis fått en lillasyster som jag älskade mer än jag någonsin älskat någon. Nyss var jag fem år och lärde min lillebror att cykla och han var det sötaste, vackraste jag någonsin sett. Snart har mina egna barns barn fått barn och

så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

Ju mer jag ser till att varje dag räknas, desto fortare går dagarna.

Snart 32 år...

2011-08-10T16:59:00.005+02:00

...och fortfarande på väg.

Uppför den där sluttningen som då och då ter sig så väldigt brant och svår att vandra, ibland flack och lätt att ta sig fram på. Det är väl när jag kommer upp till toppen och kan se de där blå bergen i fjärran som jag ska kunna förstå vart det är meningen att jag ska ta vägen. Det är då jag liksom kan ta ut en riktning. En destination för alltihop.

Livet.

Så har himlen fått en ny ängel.

2010-09-29T17:19:00.005+02:00

Och på jorden fattas oss ytterligare en.

För de som älskade, som nu saknar, blir livet aldrig mer detsamma. En stol står alltid tom.

Någon har tagit en flickas liv, och på köpet fick han med sig all världens trygghet.

Många är vi som nu gråter och saknar känslan av oskuld i vår vackra värld, som sörjer tryggheten vi mist. Aldrig mer ska vi sova gott när våra barn och systrar går ensamma hem genom natten.

Men tänk om en ond handling, från någon vars inre måste bestå av en bottenlös avgrund av hat, och saknaden av ytterligare ett av jordens barn, kan göra skillnad? Tänk om jorden istället kan bli en tryggare plats om vi alla bär med oss saknade flickor i hjärtat och värnar om de som ännu går, levnadsglada, levande, hem i natten?

Hur gör vi det, tillsammans, alla vi goda? Godheten och kärleken, är ju starkare än ondskan! Kan vi alla lyfta blicken och se till att detta aldrig, aldrig händer igen?

Lilla syster, barn, flicka, pojke, man och kvinna. Nästa gång du ska gå ensam, ring till mig så kommer jag, så går vi tillsammans. Låt oss tillsammans nära tryggheten och godheten, och svälta ut det monster som ruvar och växer i mörkret.

Lite mindre rädda, mycket mera trygga.

Efter att Du läst detta, ta bort mitt namn och skriv under det med ditt eget, sprid det sedan till alla Du känner. Det är det minsta, och allt Du kan göra. Till slut är ingen ensam, och alla har någon att ringa.

Inga fler tomma stolar.

Funderar.

2010-09-29T16:43:00.003+02:00

Över livet i allmänhet och livet i synnerhet.

En flicka från vår lilla stad har försvunnit från sina nära och kära, och försvunnit från jordelivet. Någon har tagit hennes liv. Och det är så ofattbart, så svårt att förstå, hur någon kan ta en annan människas liv.

När jag pratar om detta med mina barn frågar den yngste;
"-Mamma, har du lämnat blod på länge?". Och det har jag ju inte, sedan vi var i Indien har de inte velat se röken av mig på Blodcentralen. Så svaret blir nej. Och jag förstår hur hans tankar går.
Att när man ger blod, så ger man liv.

Tänk om det var motsatsen.
Tänk ändå, om det vore motsatsen.

Tänk om jag, eller vem som helst, genom att ge av vårt blod, kunde ge den där vackra, blonda flickan åter till hennes familj. Ge henne livet åter, som om inget hade hänt.

I rörelse. Igen.

2010-09-15T20:30:00.001+02:00

I en krönika jag skrev för lite mer än ett år sedan (som jag inte kunde med att publicera, eftersom den fick mig att framstå som en rotlös, promiskuös galning) skrev jag att, lika händelserika som mina senaste 10 år varit, lika lugna skulle mina nästkommande 10 bli. Men det blev som vanligt, inte ett skit som jag trott.

Livet lever mig som om det vore fruktansvärt bråttom, som om resan är lång och målet mycket fjärran, så lika bra att skynda på.

Nu har ett år till gått, lika bråttom som vanligt.

Mitt bästa valspråk "det gäller inte att födas med bra kort på hand, utan att spela klokt med de man fått", kanske även borde förtydligas på planet "det blir aldrig som man tänkt sig". För jag trodde att den vante som är jag, som blåser runt i livets vind, redan blåst runt så mycket i livets vind, att den nu landat. No matter what. Som sig väl bör, när man blir äldre?

Men, som jag nyss skrev, jag är ny, en annan. Igen.

Snart publicerar jag den där krönikan och står, rakryggad, för den Tabita jag egentligen är.

Lycka.

2010-09-14T20:17:00.004+02:00

Under några år i mitt liv, så som jag minns det nu efteråt, var jag lycklig. Tack gode Gud; jag förstod att uppskatta den där berusande, bubblande lyckan i min kropp, och upplevde varenda liten gnutta av den. Klokt nog. Som jag minns det.

En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.

Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.

Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.

Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.

Den jag är.

2010-09-13T22:17:00.005+02:00

Jag är 31 år och har nog en kris. En trettioettårskris kanske. Eller bara en helt vanlig jävla kris. Ibland tänker jag att den pågått sedan igår eller förra veckan, ibland kommer jag ihåg att jag krisade redan förra året, för tre år sedan, för femton år sedan. Oftast handlar krisen om vem jag är. Vem jag vill vara. Hur jag vill vara. Jag kan liksom inte bara vara den jag är, för jag vet inte alls vem det är och det blir olika varje dag.
(Ungefär som om man inte vet vilken klädstil man gillar eller passar i, och ena dagen blir det punkare, andra dagen kostym och tredje dagen relaxad skejtare.)

Jag undrar om jag slarvat bort den sanna jag, eller om jag ännu inte hittat henne. Eller om jag aldrig blir färdig och kan sätta mig ned.

Några saker har jag snappat upp hittills:

Känn efter i magen vad som är rätt.
Ångra inte massa gammal skit, lär istället av dina erfarenheter och gläds åt kunskapen.
Alla måste inte tycka om dig.
Slösa med kärlek och hat. Hjärtat mår så jävla bra av det.

Innerligt och hopplöst...

2010-07-24T09:26:00.004+02:00

...förälskad i mitt jobb.

Jag trodde aldrig, not in a million years, att jag skulle gilla att jobba. Då och då, ganska sällan, har jag på tidigare jobb jag haft, känt en liten gnutta gillande. Bara som en snabb liten aning av trivsel som flashat förbi innan jag återgått till att bara vara där och göra mina arbetsuppgifter, givetvis på ett bra sätt, men ändå. Alltid, varje dag, tittat på klockan. Längtat efter barnen. Hellre velat vara någon annanstans. Med barnen.

Jobbet har varit en tjuv som stulit tid från mitt liv, tid borta från mina barn, som under tiden jag jobbat, fortsatt växa, skratta, hitta på sina underfundiga små hyss och bara varit de mirakel de alltid är. På jobbet har jag saknat ljudet av deras ljuvliga små röster, deras underbara skratt. Friheten att närhelst jag vill, vila min blick på de vackra uppenbarelser de utgör. Att röra vid dem, se dem växa, dela deras tid.

Under två år jobbade jag natt för att mista så lite tid som möjligt, av den tid som borde vara vår tillsammans. Sen sade jag upp mig, och det är historia nu. En vecka in på det nya året, öppnade så Gud ett fönster till mig. Jag fick jag en chans till något nytt, ett sms från någon som ville anställa mig. Mig? Jag, det svarta fåret i sjukvården. Jag, som hade fått höra att nu när jag sade upp mig, så var det då rakt aldrig någon som skulle anställa mig igen. Persona non grata.

Jag tog jobbet, och har sedan dess, inte en enda dag sneglat på klockan och längtat till gå-hem-dags. Jag har en passionerad, ångande het kärleksaffär med detta fantastiska arbete, denna underbara arbetsplats, dessa makalösa arbetskamrater.

Idag är första dagen på semestern, och jag undrar med vemod i hjärtat hur jag ska klara mig utan mitt jobb i fyra hela veckor.

En feg och rädd stackare...

2010-07-01T22:33:00.004+02:00

...det är vad jag brukar kalla mig själv då och då. När jag känner mig som en liten skit, en liten myra eller något sådant litet kryp som är så litet att ingen ens brytt sig om att ge det ett namn. När jag stått upp för vad jag tycker, tagit en strid som är min, som är viktig. Rätat på ryggen, men darrat av skräck inuti.

Det finns en kategori på den här bloggen som varit dold i ett år eller så, idag publicerar jag den igen. Jag har läst alla 11 inläggen och står fortfarande för varenda ord jag skrev där, för ett år sedan.

Det som startade med en mans sista andetag en mörk januarinatt ledde till, för mig, oanade konsekvenser. Jag har blivit tvivlad på, skälld på, oändligt ifrågasatt. Folk har gått bakom ryggen på mig, och när de ändå var där passade de på att hugga fritt med såväl yxa som kniv. Och nålar, det var de små nålsticken som gjorde allra ondast, och vars gift verkade allra längst.

Jag har fått ofantligt mycket stöd och uppmuntran, beröm och feedback. Och jag har aldrig, en endaste sekund, tvivlat på att jag gjorde rätt. Och, ta mig skråen, jag gick hel ur det här! Även om jag betvivlade det starkt ett tag. Jag kom ut på andra sidan, men som en annan människa, lite hårdare, lite fulare, lite tuffare. Inte så mjuk och varm i hjärta och själ. Vuxnare, antar jag.
Det är den jag är nu.

Häromdagen utsåg tidskriften "Dagens Medicin" mig till "Dagens sjuksköterska" (det är liksom inte en ny varje dag, utan namnet anspelar på tidskriftens namn). Under juni och augusti får en sjuksköterska i veckan äran, och dessutom en tårta.
Det känns bra.

Hat...

2010-06-02T13:19:00.004+02:00

...och tvivel. Fula ord på vedervärdiga känslor.

I kombination gräver de djupa, variga, ilsket röda sår i hjärtat. Nekrotiska, svårläkbara sår som bara blivit djupare och djupare för var gång man är där och tittar.

Någon hindrar den friska och hoppfulla kärleken att låta det vända. Någon står där med salt, hacka och spade, och gör såret ondare, djupare, fulare. Fy så fult. Så fult att jag själv inte ens vill titta på det. Kanske kommer jag aldrig mer att känna igen mitt eget hjärta, när jag en gång sett det så förvrängt och förfulat av hat.

Kanske tappar jag bort det där friska hoppet som brukar växa inuti mig, i mitt hjärta och själ, det som ser ut som gröna skott med små ljusa blommor som doftar ljuvligt, det som känns som om ett nytt liv rör sig i magen för första gången, det som smakar solmogna smultron och som får ögonen att tåras när lyckan varsamt lägger sin varma hand på min axel. Hoppet, som får mig tycka att den minsta lilla bra-iga sak är ett mirakel, får mig att förundras över livet som spirar i varje människa, i varje blomma och som gör att jag oftare gråter av glädje än av sorg.

Hemska, fula hat och tvivel! Ta inte detta ifrån mig. Lämna mig ifred med min kärlek och mitt hopp. Förfula det inte, förstör det inte, det är allt jag har.

Jovisst suger det lite...

2010-05-26T18:00:00.001+02:00

...i min bloggartarm.

Jag bloggar ju nästan varje dag på Syster Grön-bloggen, men ändå saknas något...något levande, Kerstin-igt. Mitt vanliga Ljuvliga liv.

Nu är det inte precis så att jag lovar någon slags come-back, men när jag sitter hemma, vid mitt 1700-tals klappbord som jag älskar högt och rent (och som jag köpte svindyrt för lånade pengar av ett märkvärdigt fruntimmer), och kvällssolen skiner in genom fönstret efter en regnskur och allting doftar sådär underbart som det bara kan göra på våren hemma hos oss och allt är grönt så långt ögat når och vackert så jag vill gråta av lycka, då saknar jag min Ljuvliga blogg.

Ikväll är en sådan kväll, och jag hoppas på många, många fler.

Rara, älskade vänner...

2010-05-12T19:45:00.004+02:00

...under tiden som jag icke-bloggar här, skulle jag bli så hjärtanes glad om Du istället ville kika in hos mig HÄR. Välkommen!

Vi finns på Facebook också! Skriv "Syster Grön" i sökrutan, gå in och "Gilla" så är du med och tävlar om ett presentkort på Syster Grön!

1000 kramar till er alla!

Jaja, jag vet...

2010-03-25T14:47:00.003+01:00

...det är superglest mellan inläggen, och jag kommenterar aldrig i några andra bloggar. Det här med inredningsblogg, som jag började med för ett par år sedan, funkar ju inte. Jag tar mig aldrig tiden att fota några grejor och lägga upp på bloggen. Det blir mer en läs-blogg med väldigt många ord i olika kombinationer. Jag har alldeles för många ord inuti mig som vill ut, och kombinationen många vackra bilder på samma sak + långa texter blir liksom som en porrfilm med dialog och handling. Och det har ju aldrig funkat. Ibland vill man ha porren, ibland drama, kärlek eller komedi. Aldrig i kombination.

Så då har jag tänkt. Ska jag lägga ned Ljuvliga liv och starta en annan blogg i stället? En som heter något i stil med "Ibland ljuvliga och ibland rent-ut-sagt-för-jävliga-liv"? Så att man liksom vet vad som ska möta en; långa litanior om livet, så som det nu ser ut. Men nästan inga vackra inredningsbilder. Mer ordkonst än bildkonst. Så får det nog bli.

Får se om domännamnet är ledigt.

Kram kära älskade läsare! Jag avgudar er alla.

Och i sann Kerstin-anda får jag på slutet dåligt samvete och vill passa på att be om ursäkt till alla som någonsin känt sig förorättade i denna blogg. Det vill säga ni som är snälla, t.ex. mina vänner och alla underbaringar som kommenterar jämt och ständigt. Er andra skiter jag i. Ni kan även fortsatt dra åt skogen. T.ex. Herr Flaskbotten, är du såhär dum eller gör du dig till? Du blir ju värre för var år som går.

För exakt ett år sedan...

2010-03-02T10:00:00.000+01:00

...skrev jag dessa ord. Jag tycker de står sig i år oxå, och representerar på pricken de tankar jag hade igår kväll då jag nattade mina pojkar. Jag låg i sängen med ett barn på varje arm och lät lyckan skölja över mig i vågor, efter nio år kan jag fortfarande knappt fatta vilken tur jag haft som fått just dessa barn, och hisnar över hur rik jag är. Idag fyller min lilla L 9 år, detsamma gör jag.

--------------------------------------------------

9 år sedan idag...

...så länge sedan var det som jag blev mamma, så länge sedan var det som livet började på riktigt för mig.

Mina två små barn har inneburit hela världen för mig. Den dagen jag fick veta att jag skulle få ett litet barn, var den ljuvaste av dagar. Han var inte planerad, han var inte påtänkt, men ack så efterlängtad och så innerligt välkommen.

Den dagen då han lades på min mage var den dagen då jag på riktigt, började leva. Allt som var innan det blev glömt, allt som hände innan är oviktigt och bara en transportsträcka fram till det underbara som komma skulle. Framtiden är en milt rosa gryning. För mig innebär Liten L ren Lycka. Han står som en symbol för livet för mig. Han är en lycka som pirrar i magen och susar i huvudet. Han fick heta Kärlek.

Det vidunderliga Livet gav mig ett barn till, jag hade ynnesten att få ett barn till. Liten B är för mig ren och pur Glädje. Han är en glädje som spritter i kroppen och får blodet att rinna snabbare. Han är en glädje som ger mig glada rynkor kring ögonen och en glädje som skrattmusklerna inte kan motstå. Om jag hade fått döpa honom till Glädje hade jag gjort det.

Tack gode Gud för dessa underbara varelser, med de allra renaste och vackraste av hjärtan. Jag vore intet utan dem.

Nummer 7

2010-02-19T12:11:00.000+01:00

Jag älskar mat.

Mat, detta vackra ord. Endast överträffat i skönhet av det ännu vackrare ordet buffé.
Förutom kaviar på tub, senap, lever (absolut inte inräknat leverpastej - det älskar jag) och Lidl´s oliver gillar jag all mat. Nedan följer ett par trevliga anekdoter kring mat.

Många av mina trevligaste minnen kretsar kring mat. Till exempel; när jag och min allra bästa vän träffades var det mat vi talade om, dagarna i ända. Vi talade om goda smörgåstårtor vi ätit, pastasallader vi gjort och mindes med glädje och njutning, och middagar vi skulle vilja äta. Tilläggas bör att jag vid den tiden var höggravid och hon helammade, vilket måhända bidrog till det abnorma matintresset. När matintresset avtog (nåja...) skymtade konturerna av en underbar vänskap som jag aldrig vill vara utan, och som är ännu vackrare än mat.

Givetvis såg jag till att skaffa mig en make med samma förkärlek till mat. Vid ett tillfälle skulle jag göra en banting och minns då hur jag satt i Daniels knä och pratade om mat jag var sugen på, det var liksom en halvtimmeslång litania i matfrosseri som löd ungefär såhär: hamburgare-baklava-tomater-chili-tacos-majskolvar-potatismos-varmkorv-baguette-pizza-ost-fikon-champagne-glass-kex-vaniljkräm-macka-pastrami-naturgodis-spaghetti-kyckling-svamp-cashewnötter-getost-spenat o.s.v. Daniel var mållös över hur mycket mat jag kunde hålla i huvudet på samma gång och bara hälla ur mig sådär. En barnlek för ett proffs.

Min syster älskar fiskbullar mest av allt i hela världen, och åker ibland på olika konferenser, eller "kånferangser" som hon kallar det, med sitt jobb (som inte är matrelaterat) och skrev häromdagen ett grymt festligt status på Facebook som löd som följer:

"Hemma igen. Maten var, som alltid, den största behållningen! Det har bland annat inmundigats ankleverpastej, torsk, ankbröst och flankstek. Däremellan har jag hunnit med en stadig hotellfrukost. Betyget blir 9 fiskbullar av 10 möjliga!"

Om detta status har jag två saker att säga:

Syster N är roligast i hela världen
Hennes status är en fröjd för ett matälskande öga.

Troligtvis har jag varit en svältande person i ett tidigare liv.

På tal om bantning så är jag även typen som bantar med jämna mellanrum. Det brukar resultera i att ganska enkelt jag går ned mellan fem och tio kilon som jag sedan med stor glädje äter upp igen. Jag hade en arbetskamrat för några år sedan som var en bantare av rang, hon körde jojo-metoden; 25 kilo ned och 25 kilo upp på nolltid.
En gång klagade jag lite lätt över att det skulle bli jobbigt att bära lådor då jag skulle flytta, varpå arbetskamraten lite klämkäckt tröstade:

"Äsch du måste tänka som såhär: Det är bantning det med!".

Måtte jag aldrig bli sådan.

Det var den sjunde grejen om mig, hoppas att dessa dagar har inneburit en förväntan och ett stort intresse inför nästa inlägg hos större delen av den svenska befolkningen!

Nummer 6

2010-02-16T11:44:00.000+01:00

Jag upplevs inte som Sveriges absolut mest noggranna människa, utan kanske lite mer som en tankspridd slarver.

Men en sak är jag väldigt noga med: alltid bädda sängen. Inget snack om saken. Trött? Spelar roll gummiboll. Försovit sig? Undanflykter. Sjuk? Man kan ligga uppepå. Fast helst inte, när det är bäddat och fint.

Och är sängen av någon anledning obäddad på kvällen när man ska gå och lägga sig (det finns andra i hushållet som inte tycks prioritera bäddning klockan 6 på morgonen) så bäddar jag den då. Och sen bäddar jag upp direkt igen och lägger mig.

Godnatt!

Nummer 5

2010-02-13T10:17:00.000+01:00

Jag är en oförbätterlig förälskare.

Vilket således innebär att jag, likt vilken rutinerad treåring som helst blir passionerat förälskad precis hur lätt som helst.

På gott och ont har detta styrt mig, eller jag har låtit hjärtat styra mina steg här i livet. En hel del krokiga stigar och höga berg och djupa dalar senare ledde hjärtat mig till en man som jag blir förälskad i gång på gång.

Då tyckte hjärtat: "-Lets get hitched!". Så jag friade, och han sa ja.

Nummer 4

2010-02-10T07:30:00.000+01:00

Jag älskar mina syskonbarn som om de vore mina egna barn. Jag är verkligen helt tokig i dem. Hemma pratar jag ofta om dem, jag tänker på dem och drömmer om dem. Och när jag träffar dem är de som små karameller för mig som jag knappt kan slita blicken från.

Häromdagen fick jag ett sms, det var lillasyster som berättade om en konversation de snart 3-åriga tvillingarna M&M (jag sa ju det - små karameller!) haft. Den hade gått till ungefär såhär:

M-pojken till M-flickan: "-Vad heter jag då?"

M-flickan: "-Du heter M!"

M-pojken: "-Nä, jag heter Kerstin!"

Jag är mållös. Hur söt kan man få vara?

Dessutom, som jag skrivit tidigare, har jag fått den underbara äran att bli faddermamma till ett av syskonbarnen, lilla I. Jag hade den enorma ynnesten att få vara med när hon föddes, det är ett av de vackraste minnen jag bär i mitt hjärta, och till vilket jag gråter en liten skvätt vid blotta tanken på.

Vilket ofattbart mirakel, där kom en liten människa som, i samma sekund hon slog upp ögonen hade mitt hjärta i en liten ask.

Nummer 3

2010-02-07T08:14:00.000+01:00

På tal om att vara okvinnlig, så blir jag aldrig särskilt kvinnlig eller feminin eller flickig. Inte som andra.

Rätt som det är finner jag mig stå och hänga lite manligt mot ett skåp samtidigt som jag pekar med hela handen, eller sitter maskulint med armarna i kors och benen brett isär för att det är så bekvämt. Det är inte precis så att jag är manhaftig, har skägg eller en hemlig snopp eller så, men jag är heller inte sådär finlemmad, petite och...liksom rör mig sådär försiktigt och svävande som kvinnor gör.

Jag är mer som en truck eller en lastmaskin, medan andra kvinnor är som, som, ett litet, smidigt och kvinnligt fordon.

Nummer 2

2010-02-03T10:14:00.000+01:00

Självförtroendet är det dock inget fel på.
Jag tror nog att jag skulle kunna klara av det mesta. De flesta jobb, de flesta utbildningar, de flesta utmaningar. Jag kan lite om mycket och är en fast learner. Jag tycker att jag är bra på ganska många saker men kan absolut inte dansa.

Gud så dålig jag är på att dansa!

Därför beundrar jag allra, allra mest människor som är duktiga på att dansa. I synnerhet då musikalartister. Jag säger inte att de är fantastiska människor, men jag tycker att de är otroligt begåvade. De kan både dansa, sjunga och agera. Åh, vad jag skulle vilja vara en musikalartist!

Den allra bästa musikalen jag varit på var en överraskning som min, på den tiden blivande, make tog med mig på. Den hette "Grymt" och var helt...grym. En av sångerna som sjöngs hette "Nånting hos dig" och slog an en sträng i min själ som bara Daniel kunde röra vid.

På vårt bröllop talade prästen om kärlek så vackert, sedan sa han; "-Jadu Daniel, det var lite om kärlek det, och nu ska Kerstin visa dig sin kärlek på ett alldeles speciellt sätt", också sjöng jag den där sången för Daniel, "Nånting hos dig".

Jag grät nästan ingenting där i kyrkan, men nu när jag lyssnar på den hinner de inte ens börja sjunga i låten innan jag fulgråter för att jag älskar honom så mycket.

Nånting hos dig låter mig finnas
där ingen annan såg att jag fanns
Nånting hos dig, nånting i blicken
låter mig vara, ger mig en chans

Nånting hos dig, gör att jag anar
att du har kommit dit jag vill nå
Nånting hos dig, nånting i blicken
svårt att förklara, lätt att förstå

Förlorad blev jag funnen
föll jag mjukt och fann
saknaden försvunnen
kärleken är sann

Nånting hos dig låter mig vara
gör att jag vågar vila till slut
Nånting hos dig, nånting i blicken
stillar min oro, jag andas ut.

Ja, det här spårade ju ur helt. Från självförtroende genom musikalartister till fulgråt. Man vet aldrig vart livet ska ta vägen.

Nummer 1

2010-01-31T09:36:00.000+01:00

Jag har inte världens bästa självkänsla, och insåg för en tid sedan att jag måste göra något åt den, innan jag - den jag känner mig själv som - alldeles försvann i en kvävande gröt av oro och härvor av tankar jag inte fick någon ordning i. Så det gjorde jag, hur jag gjorde är nog mest trist att läsa om, så det lämnar jag därhän.

För var dag som nu går, varje morgon jag vaknar, känns det inuti som om Kerstin vaknar. Den jag känner mig själv som, den som inte är rädd eller orolig, den som är pigg och glad, som älskar och lever med skratt i glädjen och tårar i sorgen. Som skrattar högt och okvinnligt åt snuskiga skämt och som gråter vid åsynen av små bebisar eller kärleksbevis mellan andra människor som också älskar. Och som vågar tycka att det är ok att vara sådan som Kerstin är.

Vilken ljuvlig morgon det är att vakna när man sovit i minst ett halvår.

Av kära lilla mamma...

2010-01-28T21:01:00.008+01:00

...har jag fått denna fina award. Den innebär vissa skriv-förpliktelser, tack och lov, eftersom jag nästan aldrig kommer på några bra grejer att skriva.

Jag vill att mina inlägg ska göra någon skillnad inuti mig, ingen stor, men jag vill röra vid nånting när jag skriver.

I vilket fall som helst, så innebär mammas award att jag ska skriva 7 saker om mig själv. Eftersom jag är synnerligen oförmögen att fatta mig kort, får dessa 7 saker delas upp i lika många inlägg, det första kommer snart (med Kerstin-språket inom en vecka).

Tänk så konstigt...

2010-01-17T16:20:00.001+01:00

..det är ändå, livet. Man tror att man valt väg, att det man gett sig in på och gjort planer för, iallafall kommer att bli...snarlikt som man tänkt sig. Iallafall snarlikt.

Min väg, som jag trodde att den skulle se ut framöver var måhända ganska knagglig, krokig, gropig och svårkörd. Efter denna avfart fanns det inga stopp, ingen återvändo, ingenstans att stanna och tanka, fylla på förråd, vila sig. Även om vägen blir ensam, bensin och mat tar slut så måste jag ändå fortsätta. Å andra sidan skulle jag sticka ut huvudet genom fönstret och låta en frisk, fri vind blåsa genom håret, och jag skulle vända ansiktet uppåt och känna att hela himlen där ovan, och jorden under mina fötter var mitt att upptäcka, och njuta av.

30 år, och har ännu inte förstått att det ytterst sällan blir som man tänkt sig.

För se på tusan, efter bara ett par kilometer visar det sig att Syster Grön-vägen ligger jämsides med en annan, upplyst, nyasfalterad, med pit-stops välförsedd motorväg. Efter att ha varit "arbetslös" (o-anställd?) i exakt 7 dagar blev jag erbjuden ett drömjobb som jag kan kombinera fritt med min egen verksamhet i den utsträckning jag själv väljer. Hur skulle jag kunna tacka nej till något sådant?

Hur vägen framöver kommer att se ut återstår tydligen att se. Huvudsaken är att jag har min älskade med, min make som på sistone visat sig vara ett stöd, utan jämförelse starkt och solitt, som den allra resligaste klippvägg jag lutat mitt trötta huvud mot. Han tror på mig och står alldeles bakom mig, tillräckligt nära för att jag ska nå hans hand och krama den när jag behöver.

Han är klok och eftertänksam. Han är mig trogen och att lita på. Han tror på mig, i hans ögon är jag bra.

Jag är en vante...

2010-01-12T23:52:00.004+01:00

...och livet är den vind som blåser mig runt.

Detta har jag skrivit förut, och stämmer så väl in på de händelser som utgör min livslinje. Som vante är det bara att gilla läget, sällan kan man påverka själva händelserna som utgör ens liv, bara hur man hanterar dem, lever med dem. I egenskap av vante får man då alltså försöka att inte blåsa alltför högt och att undvika vattenpölarna de gånger man långsamt singlar mot marken. Ibland kommer marken väldigt snabbt emot en liten vante, då får man samla ihop sina stackars garnändar och ta nya tag.

Härligt shabby Tolix-pall från Syster Grön

Dagar som dessa seglar Kerstin-vanten på en avsevärt varm uppåtvind, den kom helt oväntat, och jag gör precis som vanligt: njuter av färden och utsikten, och hoppas på fortsatt ljuvligt liv!

P.s. Fortsättning följer givetvis på vad dessa söderhavsvindar kan vara för några mystifika hemligheter! =D D.s.

Som allra mörkast...

2010-01-10T13:31:00.003+01:00

...innan gryningen.

På jakt efter min borttappade blogglust har jag läst igenom massor av mina gamla inlägg och förundrats över hur otroligt lycklig jag varit under lång, lång tid. Och konstigt nog, ändå funnit någon slags tröst i att jag inte varit lycklig på länge nu. Därför nästan inget bloggande, inget sjungande, inget lycko-gråtande i tid och otid. Att jag haft liksom taggar i hjärtat som skavt och skavt, som skräp i strumporna eller smulor i sängen som gör att man inte ligger riktigt bekvämt. Under hösten har jag omväxlande letat anledningar till min o-lycka eller försökt ignorera den; tänkt att om jag inte låtsas om den försvinner den. Inte sagt till någon hur det känts inuti. Tomt. Oroligt. Snurrigt och förvirrat. Vilset. Oroligt ännu mer.

Oroligt för hur många möjliga och omöjliga saker som helst, att någon jag älskar ska bli sjuk, att någon jag älskar ska bli olycklig, lämnad, ensam. Att jag omedvetet ska såra någon, göra någon arg eller besviken utan att ens förstå vad jag gjort, eller veta att jag gjort det. Att inte bli förlåten. Att barnen ska bli stora så fort att jag inte hinner njuta av deras barndom innan den är slut. Att jag ska bli gammal så jäkla fort att jag inte hinner leva innan livet är färdigt med mig, kastar bort mig och går vidare till nästa.

Jag har känt mig som en feg och rädd stackare som lovar runt och håller tunt, som snackar massor och åstadkommer inget. Som ingen egentligen tycker om.

Mitt nyårslöfte i år handlade inte om träning eller viktnedgång, eller sluta röka eller dricka mindre eller vara snällare mot någon annan, det handlade om att vara snällare mot mig. Jag ska tro lite mer på mig själv, berömma mig själv för det jag faktiskt åstadkommer, och belöna mig själv med snälla tankar när jag behöver det.

Och se på tusan, på trettondagsafton kände jag ett bekant, ytterst behagligt och oändligt saknat litet bubbel i magen, som en liten fisk som slår med stjärten därinne - lycka.

Så nu hoppas jag och ber för att det var som i en katastroffilm; fast att det bara blivit värre och värre så ser det som allra jävligast ut 5 minuter innan allt ordnar sig och blir hur bra som helst.

Allra mörkast innan gryningen.

Inför det sprakande nya året...

2009-12-28T12:22:00.004+01:00

...tänkte jag att en liten krönika kunde vara på sin plats.

Januari: En man dör på ett sjukhusgolv. Inget ovanligt, men tyvärr är jag där och kan inte låta bli att drabbas av den omskakande upplevelsen av hur otroligt otillräckligt det är med en enda ambulans i en stad i vår storlek, och vad som skulle hänt om mannen på golvet varit min egen man, mamma, pappa, syster eller bror.
Februari: Mamma och jag startar Syster Grön, vilket föregåtts av många drömmar, planer, tankar, idéer. Egentligen är det fantastiskt hur var och en i detta land är fri att förverkliga sina drömmar.
Mars: Åtta år sedan livet egentligen började, då min lille Love fyller år. Vi bokar en resa till Indien tillsammans med våra bästaste vänner, om ett år bär det av! *fniss*
April: Världen blir plötsligt ofattbart stor och oväntat ogripbar när lokaltidningen gör ett reportage om ambulansen som aldrig hann komma till den där mannen och jag en vecka senare finner mig figurera i både tv och rikspress. En del av kampen handlade om att det inte fanns någon läkare på "vårt" sjukhus, den striden var jag dock inte intresserad av att utkämpa, jag ville bara att ambulansen skulle komma när någon behövde den. Och således att våra politiker inte skulle spika försöket med en nattambulans i kommunen som en sparåtgärd. Men vad skröen, har man tagit fan i båten får man väl ro honom i land.
Maj: Mamma och jag öppnar vår nätbutik, jägarns vad spännande!
Juni: Är en lugn månad då barnen går på sommarlov och semestern börjar. Lite projekt hemma i huset såsom att snickra ett innertak på vår härliga altan, och måla hela rubbet vitt.
Juli: Även juli är lugna gatan, så skönt det kan vara när det inte händer något alls! Mest är vi hemma och grejar i trädgården, tidigare under våren har jag grävt ett trädgårdsland som nu visar sig från sin allra sämsta sida och bara producerar ogräs. I slutet av juli kommer det faktiskt, chockerande nog, upp saker jag faktiskt sått. Gott!
Augusti: Jag fyller 30 år. Jag och jämna födelsedagar är inte som peas and carrots. Men lillasyster, som fyllt 25 några dagar innan mig & jag blir iallafall firade på en himla skojig fest tillsammans med familjen.
September: Min lillebror gifter sig, en helt fantastisk dag som vi alla sent ska glömma. Få dagar i livet är så viktiga som dessa, och det tar ut sin rätt i både lyckotårar och skratt. Min bror beskrev mig som "bara ett enda stort hår", medan jag själv kände mig som en enda stor boll av lycka. Så vackra de var, så ljuvligt det var.
Dessutom: Jag och min vapendragare M åker på tidernas grymmaste inköpsresa till Frankrike för Syster Gröns räkning.
Oktober: Jag säger upp mig från mitt sjukhusjobb för att på heltid satsa på Syster Grön. I övrigt är oktober som vanligt: galet lång, regnig och kall hela tiden med prick noll timmar solsken. Inte min cup of tea.
November: Den 2:e november slår de gamla Väsk-City-portarna i Falköping upp för en ny era - Syster Grön, och en mångårig dröm förverkligas.
December: Min yngste son fyller sju år, och där står jag med ingen bebis alls längre, vad tusan hände? Hur kan tiden gå så fort att min lilla bebis plötsligt är sju år och jag inte ska få några fler heller? Fast jag går här med den här kroppen som kan producera hur många som helst, och hjärtat har plats för flera styckna små underbara skrik- och matmaskiner?
Och: Jag jobbar sista natten på sjukhuset. Från och med nu, när (om) någon frågar vad jag jobbar med, svarar jag inte sjuksköterska. Konstigt. Egenföretagare - stort.

Gott nytt år, kära vänner!

(Shit, nu har jag säkert glömt något superduperviktigt, förlåt på förhand!)

God Jul...

2009-12-26T11:15:00.003+01:00

...till er alla, kära, kära vänner som läser detta.

Julaftonen har kommit och gått, vit och underbar blev den, och som vanligt svischade den förbi lika fort som alla andra dagar när man är...gammal. Som jag känner mig iallafall.

Bild lånad från mammas blogg, "Mormors bod"

Annandag jul innebär rea i butiken och senare i eftermiddag en efterlängtad gröt- och julklappskväll hos våra föräldrar. Och med "våra" menar jag oss 6 syskon, därtill kommer ett antal respektive, barn och bonusbarn. Allt som allt blir vi ett 30-tal personer, det låter sanslöst många men känns inte så. Känns bara lagom, känns varmt och helt. Omgiven av familj, föräldrar, syskon, svågrar, svägerskor och syskonbarn, som alla har en helt egen plats i mitt hjärta, känner man sig ofattbart o-ensam. Världen och tiden kan gott stanna då, för mer än så behöver man knappast ha ut av detta livet.

God fortsättning!

Idag när vi vaknade...

2009-12-15T10:30:00.003+01:00

...låg ett tunt täcke vit lycka på marken.
Härliga, efterlängtade snö! I min, för tillfället, lite trötta själ känns ett stilla snöfall som en varm riskudde på en öm och sliten nacke.

Dagen tillbringas i butiken, till vilken jag givetvis kom i sista sekund. Dels för att jag är jag, och aldrig lär mig hur man gör för att komma i tid, dels för att jag glömde alla mina grejor hemma inklusive nycklar och dator och fick åka hem i snön och hämta alla grejorna. Ironiskt nog hade jag fått med mig lunchlåda och mellanmålslåda, mjölk till kaffet och en liten smörgås därtill, redan i första vändan. Ja, vad kan man säga? Jag är jag.

När jag kom till butiken (sent omsider) möttes jag av massor av nya varor, bl.a. den här, käre värld så fiiin!

Ha en bra dag, hoppas det snöar där du är också.
Kram!!

Kära dagbok...

2009-12-14T08:42:00.003+01:00

...nu har jag inte skrivit i dig på hundra år.

Under tiden har jag sovit den dödes sömn, och en annan kvinna har huserat i min kropp under tiden. En som inte är särskilt lycklig eller harmonisk alls, men som försöker så gott det går att få Kerstin-kroppen att sköta det som skötas skall. Det går sådär. Någon måste väl sakna den vanliga gamla Kerstin, som har båda fötterna på jorden och huvudet långt uppe bland molnen? I sure as hell do.

Men nu försöker jag varsamt att väcka henne, inte med en spann kallt vatten, för fy vad det gör ont i själen, utan med smekningar och lock och pock och löften om en vit jul i makens varma famn med föräldrar, syskon och barn runtomkring som gör henne lycklig. Punkt.
Bland dem orkar hon vara vaken och levande, bland dem tycks inte världen utanför riktigt lika otäck och vass.

Ett förtydligande...

2009-10-27T10:08:00.004+01:00

...tycks vara på sin plats. Kvinnan på bilden i det förra inlägget är alltså inte jag, det är Tabita från tv-serien "Mia & Klara", underbara levande Tabita med det godaste av hjärtan.

Detta förtydligande kommer sig av att någon, någon som står mig nära tyckte att jag såg lite nerdekad ut på bilden och undrade var jag fått peruken ifrån. En annan någon, även denne närstående, tyckte det var en riktigt schysst bild.

Så...hur blev helgen då?
Tja, frågar du mig så blev den ett riktigt fiasko, ingen sängrökning, ingen Explorer, inte en varm smörgås så långt ögat nådde.
Däremot feber, ont i halsen och ett avskyvärt ryggont som gjorde att saknaden efter min store starke man blev ännu större. Särskilt de gångerna jag slängde in 1-meters vedträn i pannan, vilka vägde lika mycket som en fullvuxen karl.

Idag kommer han hem! Min store starke underbare.
Och nacken känns fortfarande som om jag försökt svälja en Viagra som fastnat i halsen.

P.s. Lilla Mys pappa; jag är sååå glad och lycklig att få utgöra ditt vackraste, varmaste och gladaste minne. Det värmer.

Min ljuvlige make...

2009-10-22T23:31:00.003+02:00

...har lämnat mig och åkt till ett land långt, långt bort.

Åtminstone har han åkt med ett av våra barn på klassresa till Tyskland och kommer inte hem på flera dagar. Ja, tänker jag, det är nu jag ska passa på och göra alla de där grejorna jag aldrig gör när han är hemma!

Kanske färga ögonfransarna och banta så jag är smal och vacker när han kommer hem, och han blir helt tagen när han ser mig. Bara liksom; "Wow, vad vacker hon är, min hustru". Så kanske han tänker då. Kanske lite kort om tid för bantningen förvisso, men ett par kilo..?
Se på hela shoe-boxen av Sex and the city, som han aldrig vill se på, käka färsk ananas och göra hårinpackningar och ansiktsmasker. Tillsammans med några vänner, en riktig girlies-night!
Äta fiskbullar och isterband (dock inte i kombination), broccoli med brunsås och pulvermos med burkmajs, som är det äckligaste han vet, och som jag älskar. Passa på liksom! Go crazy.

Jag inser nu att det där med bantningen nog kommer att gå prick åt skogen. Några andra saker som jag också skulle kunna göra, som han inte tycker är särskilt bra (men som jag nog kommer hoppa över iallafall, trots att det ges tillfälle nu när det är FF):

Ha rött hår
Dricka Explorer
Lyssna på Anastacia
Göra massor av varma smörgåsar, kanske är jag så full på Explorer att jag råkar köra osthyveln i ugnen tillsammans med smörgåsarna
Röka cigaretter i sängen
Dricka öl till frukost

Ska bli ett par spännande dagar det här, tycks det.
Godnatt!

Syster Grön...

2009-10-21T20:23:00.005+02:00

...börjar ta form.

The real thing alltså, en riktig fysisk butik med köpmansdisk, kassaapparat, kortterminal, lekhörna för barnen, presentpapper och snören i massor av färger och fikarum med arga lappar. Form-tagandet beror kanske inte så mycket på mig som på mina framtida kollegor och arbetskamrater som har gjort det mesta av arbetet med iordningsställandet, då jag fortfarande jobbar ett par månader till.

Det är kanske inte heller precis så att vi har arga lappar än, men det skulle vara väldigt skojigt om någon satte upp en i stil med :

"-Städa efter dig! Din mamma jobbar inte här!".

Och eftersom min mamma faktiskt jobbar lite grann i butiken så kan jag klottra dit, under allt det arga:

"-Det gör hon visst det."

Mohaha, tänk så lite jag har att göra på dagarna att jag hinner tänka ut sådana ofattbart roliga skämt.

Men kära någon! Så skojigt det är. En egen butik, det är stort det.

Kram!

Gammal, jag?

2009-10-08T16:31:00.000+02:00

Jo, lite kanske.

Nu har jag liksom vant mig vid att inte vara 20-nånting längre, utbrister lite tantigt då och då i olika sammanhang; men herregud, jag är ju trettio år! T.ex. om min 10 år äldre man anmärker på min ringa ålder, eller om jag får visa legitimation på systembolaget.

Flertalet andra små vanor jag lagt mig till med som skvallrar om min höga ålder...:

Handlar smink i små butiker istället för på H&M. Låt gå att det är mycket dyrare, men det är ju så bra service! Man kan ju precis få hjälp med rätt puder för att täcka den glansiga T-zonen
Handlar underkläder i små butiker där man får hjälp av en herre i 60-årsåldern som på en sekund ser precis vilken storlek och modell som passar en bäst, och om det inte finns beställer han hem. Man slipper dessutom hänga tillbaka de som inte passar.
Hänger tillbaka de kläder som inte passar, i butiker där man inte får hjälp med sådant.

Väljer det dyrare av två alternativ i butiken; tänker att "man får vad man betalar för". Typiskt tant.

Dricker gärna kaffe på maten, men aldrig läskeblask till maten.

Vattnar blommorna.

Granskar kvittot i affären, när kassörskan ser.

Finner mig allt oftare hålla hastighetsgränserna.
Har en dagkräm och en nattkräm.
Minns inte när jag sist använde stringtrosor.
Blir allt bättre på att kallprata.
Kommer förmodligen börja gå till frisören snart, istället för att klippa mig själv.
I år när besiktiningstiden för bilen gått ut, och jag fått körförbud, körde jag faktiskt inte bilen förrän den var okejad. Vem vet, nästa år kanske jag besiktigar i tid!

Anything can happen!

Om du inte finner någon av ovanstående punkter det allra minsta lustiga misstänker jag att du är ännu äldre än mig.

Härlig torsdag!

I rörelse.

2009-10-06T20:22:00.005+02:00

Den mätta dagen den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-

men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

/Karin Boye

På gott och ont är denna text lilla jag i ett nötskal, detta är vem jag är och den jag kommer förbli. Som sagt är det inte att födas med bra kort på hand som är grejen, utan att spela klokt med de man fått.

Till Dig kära Mor, min trygga hamn.

Vilken text eller dikt beskriver dig bäst?

Ta gärna med dig detta som en liten utmaning till din egen blogg! (om sådan finnes =) )

Kastar mig ut i det stora blå...

2009-10-03T15:37:00.006+02:00

...och hoppas vingarna bär.

De där vingarna tycks ju kunna ta en precis varsomhelst. Han är sannerligen mysterious Gud, han liksom stänger ju någon dörr för en ibland, bara pang bom. Jag är av den sorten som gillar läget, blir nyfiken på vad han har i beredskap åt mig istället och följer vinddraget i själen för att hitta det fönster han öppnat åt mig.

Den stängda dörren var ett nytt schema som gjorde att jag inte, med lyckan i behåll (vilken är min kompass och jag dess följeslagare) kunde fortsätta på mitt jobb.

Så då tog jag mig mod att säga upp mig från jobbet, varpå Gud omedelbart därefter gläntade på mitt fönster. Det var ett fönster till en gammal fiiin butikslokal på Stora Torget i vår lilla stad. Så plötsligt blev jag butiksinnehavare och planer, idéer och förverkligade drömmar avlöser varann i en rasande fart.

Syster Grön goes riktig butik!

Jägarns vad spännande! Det allra mest spännande av allt i livet är ju att man aldrig liksom vet något alls vad som ska hända, var ska livet bära av med mig någonstans?

Stackars mor...

2009-09-24T17:12:00.001+02:00

Vår spis är trasig, och har varit så i mer än en evighetslång vecka, på torsdag kommer reparatören.

På mornarna står jag ute på altanen och kokar ägg på gasol-grillens lilla gasol-platta. Det går inte så fort, så om vi ska ha något kokt till middag gäller det att börja riktigt tidigt med den kokningen, gärna direkt efter att äggen är svalda.

När jag står därute och väntar och väntar på att det ska koka, färdas jag i tanken tillbaka till när vi var små, jag och mina syskon, och hur vi om somrarna brukade åka en vecka till en liten sommarstuga som tillhörde mormors föräldrar.

Sommarstugan var hemskt omodern, det var utedass och en liten gasolspis som gällde. Vattnet fick man hämta i hinkar hos grannen som hade en gårdspump. Oh, så romantiskt lantligt det låter. Och precis så minns jag det

En av mina systrar och jag delade ett pytte-sovrum, där låg vi till långt in på nätterna och pratade. Om kvällarna sprang vi ned till den ljumma sjön och tog ett dopp i solnedgången. Vi spelade kort och lekte lekar, åkte på små utflykter och mamma lagade lika god mat varje dag.

Mamma hade förstås inte så mycket tid över för lekar och bad. Redan innan frukost fick mamma gå med två hinkar och hämta vatten. Efter att vi hungriga hyenor ätit frukost fick mamma koka vatten på den långsamma gasolspisen (som i min värld tycktes kunna explodera precis när som helst och ta med oss barn till de sälla jaktmarkerna) till disken. Lagom tills disken var diskad fick mamma börja laga mat på den långsamma gasolspisen igen för att vi hungriga barn skulle få lunch. Sen var det disk-dags igen. Färdigt lagom till kvällsmaten. Och när vi barn sprang ned till sjön för det där ljuvliga kvällsdoppet fick mamma gå ut i skogen och gräva en grop och tömma utedasset i, där stod hon och svettades bland myggor och skit-lukt, och tänkte antagligen på staden och elektricitet, rinnande varmvatten och avlopp.

Ibland fick mamma tandvärk, ganska ofta som jag minns det nu, ibland åkte hon iväg tidiga mornar och gjorde någon rotfyllning. Jag förstår henne nuförtiden, när jag står här vid min gasolgrill och kokar potatis till sju hungriga personer, att en rotfyllning måste varit riktig semester.

Vid spisen, och tangenterna:

Underbara industri...

2009-09-14T20:39:00.003+02:00

...i lampform.

Dessa underbara lampor ligger helt rätt i tiden, fransk industri i dess vackraste form. Passar i köket, i hallen, eller var det må behaga, och bryter av alldeles perfekt mot det skira och romantiska vi älskar så...

Fler av dessa kommer ut i butiken i veckan!

I övrigt läggs denna veckan på förberedelserna inför lillebrors & M:s bröllop. På lördag är den stora dagen - en av de absolut viktigaste dagarna i mitt liv. Jag är så lycklig!

Nu börjar det likna...

2009-09-13T18:50:00.003+02:00

...något.

Butiken börjar fyllas på med alla de härliga saker jag snokat upp i Inrednings-Landet no. 1, d.v.s. Frankrike.

Mycket finns kvar att fota och piffa och lägga upp, men just nu hittar du härliga burkar till köket i emalj eller aluminium, i flera olika storlekar (eller, de passar ju överallt, texten är ju fransk!). Äkta franska gatuskyltar. Kyrkoljustakar och kandelabrar. Grytunderlägg i zink eller emaljerat gjutjärn. En underbar liten tvålkopp, även den i emaljerat gjutjärn. Och mycket, mycket mer!

Välkommen in att titta, inspireras, handla och njuuuut!

Kramar!

En liten glimt...

2009-09-08T10:31:00.005+02:00

...av de underbara skatter som förgyller vårt vardagsrums-golv just nu, i väntan på att fotas och läggas fram på (de virtuella) hyllorna hos Syster Grön.

...ett tränat öga kan här urskilja många skatter...

Jag ska försöka att inte behålla hela rubbet för mig själv, men det är bara sååå fina grejor!

Kramar, kära vänner!

Nu pyser jag...

2009-09-04T14:53:00.005+02:00

...till Frankrike!

Med fickan full av pengar och min trogna vapendragare M vid handen styr jag kosan mot ljuvliga skatter.

Håll utkik i butiken nästa vecka; underbar inredning kommer!

Avundas, kära vänner...

2009-09-02T11:39:00.004+02:00

...för världens vackraste skapelse i mohair (eller, mamma?) är numera i min ägo. Det är min otroligt begåvade lilla mamma som stickat som en slavarbetare och skapat denna vansinnigt vackra schal till min födelsedag.

Denna ska jag bära alltid, alltid, när jag vill känna mig mitt allra finaste. Till exempel på Lillebrors och M:s bröllop om T minus 17 dagar. Gäller bara att hitta något snitsigt att ha under, annars kan det nog bli lite kyligt.

Idag är jag hemma med en snorig och febrig liten gosse, som dessutom har armen i gips. Jag börjar kunna det där med vab* nu!

Kramar!

* vab = vård av barn, välbekant term för föräldrar med barn i förskola och skola, då allas vår kära Försäkringskassa går in och tillfälligt betalar för uppehället.

And the winner is...

2009-08-31T20:38:00.003+02:00

...tre styckna ju!!!

Vinnare nummer 1 är... Therése med bloggen Therese design

vinnare nummer 2 är... Millan med bloggen Millan i gula villan

och vinnare nummer 3 är... Ellinor med bloggen Gillbergs

Massor av grattiskramar till er tre!

Maila mig era adresser samt vilken av vinsterna ni helst vill ha, näst helst o.s.v.

...och tusen tack till er andra som deltagit, och länkat. Det blev så otroligt många, att jag inte haft möjlighet att maila alla rabattkoder till Syster Grön. Om du är intresserad av att få en rabattkod, som ger dig 10 % i butiken, maila mig!

Varma kramar!

Det var visst inte så farligt...

2009-08-31T11:44:00.003+02:00

...det var jättekul att fylla 30! Jag fick paket redan på sängkanten, och fick känna mig alldeles speciell hela dagen. Tack mina fina, kära, underbara syskon, föräldrar, mormor och ljuvliga vänner för presenter och uppvaktning!

Det är något upplyftande med att vara 30 år. Det är som en "fresh start" liksom, känns annorlunda men bra. Respektingivande kanske? Det är ju nu som ens dåliga vanor betraktas och accepteras som personlighetsdrag, allt man säger tas på allvar, och rynkorna beror på livserfarenhet. Det är okej att vara omodern, ha hängbröst, inte hänga med i tv-serierna och skippa linserna till förmån för glasögonen.

Idag är för övrigt en stor dag i min modellkarriär, då alla som är medlemmar i Svenska kyrkan får sin röstsedel inför höstens kyrkoval, hem i brevlådan. Och se där ja! Där är ju lilla Kerstin med på bild, inte ens 29 år fyllda på den tiden. Inte undra på att jag är så söt... ;)

P.s. Nu har vi fått in mer kotavlor i butiken!

En dag kvar...

2009-08-28T20:39:00.004+02:00

...av mitt liv som 20-nånting. Imorgon när jag vaknar är jag 30 år och en tant.

De senaste 10 åren har gått så fort att de känns ungefär som ett endaste år. Å andra sidan känns det som att jag hunnit mer än vad jag någonsin skulle orka med under 10 år till. Lika händelesrikt och gång på gång omtumlande det senaste decenniet varit, lika lugna hoppas jag att nästa decennium blir.

Hela tiden när jag är 30-nånting vill jag älska samma man, och inte vara olyckligt kär något alls. Jag vill bo i samma hus och ha samma vänner. Känna lika stor framtidstro, nyfikenhet och glädje över livet, som jag gör idag. Vara lika trygg varje dag, som jag är när jag går och lägger mig ikväll.

Här hade jag skrivit en liten krönika om mina senaste 10 år, men den fick mig att framstå som en rotlös, promiskuös galning, oförmögen att lära av sina misstag, så det tog jag bort.

Efter lunch idag, var jag på systemet för att köpa någon flaska vin eller två. Och gissa vad? Jag fick visa legitimation.
"-Det var snällt gjort mot en gammal kvinna som fyller 30 imorgon", sa jag till tanten i kassan. Hon hajjade inte skämtet utan sade strängt, men glasögonen på nästippen:
"-Ja, ser man ut att vara under 25, får man allt visa leg!".
Nöjt visslande gick jag från den lilla avhyvlingen.

Varma kramar, kära, kära läsare!

...som knappt åldersnojjar alls...

Långsam-Smurfen...

2009-08-21T19:28:00.005+02:00

...det måste vara jag det.

Sitter och syr gardiner medan barnen lyssnar på "Smurfhits" på Spotify. I ett ta-bort-nålen-uppehåll hör jag smurfarna sjunga om Långsam-Smurfen. Denna smurfen är tydligen alltid sen till allting. Om man säger klockan 9 kommer Långsam-Smurfen vid 10. Jag kan inte låta bli att tänka...på mig själv. Jag kom lite sent till mitt eget bröllop. Fraser som "Fint folk kommer alltid sent" är sedan länge uttjatade i samband med mig.

Obs! Bilden visar mig när jag är lite brainy istället, vilket händer då och då.

Detta har jag löst på det enda rätta sättet. Jag kör alltid för fort. Detta i sin tur har lett till att mina närstående tror att jag har ett förbrytarregister digrare än Clark Olofsson och kallt räknar med att snart få hälsa på mig då jag går i randigt på Hinseberg.

I själva verket har jag bara torskat en gång, då jag råkade köra någon km/h för fort förbi en skola. Däremot har jag fått väldigt många parkeringsböter då jag aldrig hinner leta efter parkeringsplats utan alltid, lite svettig i sista sekunden, ställer mig på trottoaren, på en mc-parkering eller något annat (o)passande.

"Alltid för sen, du är Långsam-Smurfen, du är den som alltid kommer sist"

Till sist hör jag de vackra små smurfrösterna sjunga:
"Men vi väntar på något gott, du är värd att alltid vänta på"

Tack och förlåt, alla som jämt får vänta på mig!

Off to...

2009-08-20T18:28:00.006+02:00

...Frankrike!

Oh my Godd!
(som jag och en kär vän alltid sa i våra tonår samtidigt som vi klappade oss på kinderna och såg förvånade ut).

Två gånger inom en nära förestående framtid ska jag åka till Frankrike, varav den ena resan är en inköpsresa för Syster Gröns räkning. Jag ska ta med mig M - min allra mesta bästis i hela världen, ett täcke, två kuddar, solglasögon, GPS och kajalpenna. Jag tänker mig det lite som en road-trip i allra fränaste Thelma & Louise-manér, fast utan trista grejor såsom rån, mord och andra obehagligheter. Och helst vill jag inte köra utför ett stup eller hångla upp Brad Pitt heller, jag är ju en respektabel gammal kvinna på nästan 30.

Min mamma å andra sidan, som står bakom mig och ivrigt hejar på de flesta påhitt jag kommer på, så som goda mödrar ska, menar på att hon inte riktigt ser vitsen i en road-trip utan sprit, vapen och herdestunder med stiliga män. Det enda önskemålet hon har är att vi skickar ett sms innan vi kör utför stupet, så hon vet var vi har lastat ur alla franska, ljuvliga vintage-skatter.

Och om dessa skatter fantiserar jag nu dagligen tills det bär av!

Fortfarande...

2009-08-16T16:28:00.004+02:00

...lite rusig över denne underbare man som är min. Och urkass på att uppdatera bloggen. Ska skärpa mig jättesnart, jag lovar!

Igår hade vi världens skojigaste möhippa för vår fina, kära M som ska gifta sig med lillebror i september. Hon är en alldeles, alldeles speciell människa som jag är så glad över att få kalla familjemedlem. Egentligen misstänker jag att hon på något mystiskt sätt redan är vår syster eftersom hon, så fort hon kom till oss, fyllde en stol som stått tom, som var hennes. Det hade den varit hela tiden, hela livet, vi visste bara inte om det förrän hon satt där.

"Var stoppar de Bruff??"

(Jag förväntar mig en kommentar från alla som känner igen den här referensen)

Möhippan var otroligt rolig, och högst förvånande har jag inte ens minsta tillstymmelse till huvudvärk idag. Jag mår således bättre än jag förtjänar. Enda stället som ömmar är magen efter alla skratt.

Idag syr jag gardiner i grovt linne som ska hänga i en kursgård som ska inredas i ljus, lantlig stil. Under tiden som jag nålar och klipper och svär och sprättar lyssnar jag på Eva Dahlgren i allmänhet och "Egoism" i synnerhet. Jag älskar den!

Hellre ett liv i en skog med dej där man är gömd
Än ett liv bland alla där man är glömd
Hellre en regnig morgon med ditt ljus
Än en solig morgon, alla utom du
Hundra tårar i min hand från dej
Än att du skrattar i nån annans famn
Hellre hundra mil bort och jag vet var du är
Än att du är nära, ändå inte här
Jag vill att du tror mej, en endaste gång
Försök förstå mej, du gör dagen så lång
Så ändlöst lång
Jag kan höra dej skratta, se din mun le
Dina ögon lever. Åh, säg att du är med!
Att vi delar samma resa och styr mot samma mål
Kom ta min hand, vi gör världen till vår
Säj att du smeker min kind för att du tycker om
Att jag kan ge av mej själv till den jag tycker om
För du kom med livet, du ger och jag tar
Du kom med sommar'n
Du är allt jag har

Ett år av kärlek...

2009-08-08T10:00:00.004+02:00

...och inuti mig bor en hisnande känsla av lycka, att just han är min.

Ett år som min älskades fru, och ännu idag är jag lika förundrad och barnsligt lycklig över att just jag kommit att bli hans fru. Fortfarande känns det som att jag skryter då jag benämner honom "min man", och fortfarande känns det som att jag fått höra en hemlig kärleksförklaring när jag hör honom, inför andra, kalla mig "min fru".

Ännu lyssnar jag på sentimentala kärlekslåtar när jag är ensam hemma eller i bilen och tänker på honom så att larviga tårar av lycka skymmer sikten. Fortfarande känner jag mig underbart utvald och speciell när han pratar om mig inför andra, även då han med kärlek i blicken gör narr av min dåliga syn eller mina klantiga trafikförseelser.

I hans blick är jag vacker och underbar, där böljar mitt hår som det allra mjukaste hav, under hans händer är min hud len och min kropp varm. Mot honom lutar jag min oroliga själ, hos honom bleknar rädsla och tankar om att jag är en feg och svag stackare. Med min hand i hans är jag stark och modig. Han är trygg och pålitlig, trofast och lugn. Mitt pansar som skyddar en bräcklig själ mot världen.

Denna kärlek måste vara den allra mest innerliga, jag vill minnas varje ögonblick av detta ljuvliga liv.

Nytt...

2009-08-07T11:53:00.005+02:00

...i butiken för idag är en vansinnigt schysst lampskärm i emalj, som en gång i tiden hängt i taket i en fransk fabrik.
Finaste Jenny har köpt en sådan här av mig tidigare, och visar den i sin blogg - det är superkul för mig att se "mina" pirr-i-magen-fynd i andras hem, och se hur duktiga ni är på att inreda!

Den är sååå vacker!

Och vet ni vad jag fått tag på? Ett franskt utebadkar, jisses, det var nästan så jag fick ta en cigarett efteråt =)

Ha en hääärlig fredag, kramar!

(P.s. Jag röker inte, det är bara ett skojigt talesätt)

Tävling!

2009-08-05T22:30:00.002+02:00

Nu mina vänner, är det äntligen dags för en tävling hos mig!

Inte helt oväntat lottar jag ut saker från Syster Grön...om jag får säga det själv och det får jag ju förstås =) är det en helt grym tävling; det ligger nämligen 3 vinstpaket i potten med det sammanlagda värdet av 580 kronor!

Du bestämmer själv hur många lotter du vill dra, och reglerna är som följer:

1 lott: Lämna en kommentar i kommentatorsfältet
2 lotter: Länka till det här tävlingsinlägget på Din blogg med någon av bilderna
3 lotter: Länka till Syster Grön webbutik på Din blogg med bild nedan

Vinst 1: Äkta vintage fil-de-fer-underlägg + 10 handsmidda spikar (värde 188 kr)

Vinst 2: Ett vackert gammaldags fat i nysilver/nickel + ett par läckra kakformar + ett litet glas = ett annorlunda ljusfat. Som kronan på verket medföljer en liten virkad duk som underlägg samt några gammaldags ljusklämmor som man kan sätta lite här och var (värde 207 kr)

Vinst 3: 4 stycken underbara och helt ljuuuvliga små latteskålar/ljusskålar/underbara-till-allt-möjligt-skålar i vitt porslin med guldkant, äkta vintage från Frankrike samt en fransk väldoftande tvål, inslagen i bibel- eller notpapper (Värde 185 kr)

Glöm inte att skriva i Din kommentar hur många lotter Du vill ha!

Tävlingen avslutas 31 augusti kl. 12.00.
Lycka till!

P.s. Om Du länkar till Syster Grön, så länkar vi gärna tillbaka till Dig från butiken samt att Du får 10 % rabatt hos oss, så glöm inte att säga till!

Trappjobbet...

2009-07-23T00:28:00.001+02:00

...börjar ge resultat.

Häromdagen flyttade barnen in sin lilla pysselhörna under trappan, vilket var det primära med trapp-pimpningen; att kunna utnyttja utrymmet under trappan vilket inte gått tidigare då det blir "sketet" där på nolltid eftersom det varit en öppen trappa. Nu är det ett supermysigt krypin för pysselsugna små pojkar, med plats för bord och stolar och hyllor fulla av pyssel- och målargrejor.

Snickar-Kerstin har mätt och sågat, skruvat och spikat. Resultatet blev ena rasande stiliga sparkbrädor under varje trappsteg, som får trappan att kännas liiite mindre 80-tal-furu-monster-med-spaljé. Eftersom min hjärnkapacitet då och då är jämförbar med en tonårings, glömde jag att ta en före-bild, och det är långtifrån klart, men så här har vi det just nu.

Så småningom kommer spaljén att ersättas med pärlspont och hela rubbet ska bli vitt. Istället för de fula Sixten-tapeterna ska det smackas upp vit glespanel. Dessutom ska det fogas och sandpappras innan någon mer målning kan göras.
Vilket år som helst nu.

Tills dess underhåller jag barnen i deras världsa-bästa trädkoja som vi byggde igår. Idag har där mumsats bullar och saft på filtar och kuddar under lindens blad. Jisses, ibland känner man att man är en väääldigt snäll mamma. ;)

Varma kramar!

Kotavla...

2009-07-19T19:18:00.005+02:00

...jisses vad konstigt egentligen. När jag var liten och läste på kossornas tavlor i ladugården, vad de hette, när de hade kalvat o.s.v., inte kunde jag då tro att just en sådan tavla skulle ingå i min inredning, och sitta på en av mina väggar när jag blev stor.
(min egna ko hette Lina, jag döpte henne efter min bästis. Hon var sååå snäll, ville gärna bli klappad mellan hornen och hade ett gigantiskt juver. Kon alltså, inte bästisen. =) )

Men nu när jag fått upp en kommer jag bara på fler och fler användningsområden för dem. Man kan ju hänga en eller flera i hallen som en tuff anslagstavla där familjen kan skriva meddelanden till varandra, i köket kan man skriva inköpslista, kom-ihåg och liknande. Eller bara ett litet meddelande, typ "Mamma är fin". Då blir mamma glad =)

Vill du också ha en kotavla? Dessa finns på Syster Grön för 79:-

Må så gott!

Sol...

2009-07-15T13:31:00.004+02:00

...och ljuvlig sommarvärme med bara enstaka regndroppar! Det gillar vi!

Vi har haft några härliga dagar med besök av goda vänner och tillhörande barn. Vi har gått på skattjakt, spelat fotbollsgolf, besökt djurpark, ätit god mat, skrattat mycket och njutit av ledigheten. Härligt! I djurparken mötte vi dessutom upp min fine lillebror med familj, det blev en väldans skojig dag.

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu, det känns att själen mår bra av lite lugn och ro. Butiken har jag dock öppen som vanligt! I veckan kommer det in några kotavlor i butiken som jag raggat upp, så håll ögonen öppna! De hamnar under kategorin "NYTT HOS SYSTER GRÖN" (klicka för länk), välkomna!

Just i detta nu har jag påbörjat en trapp-pimpning (så vad gör jag vid datorn??), som antagligen kommer att bli betydligt svårare än vad jag tror och ta längre tid än jag beräknat. Jag kommer inte att vara förvånad. Inte heller min make som tar mitt sorglösa " -Äh, det kommer att gå jättesnabbt och lätt!", med en stor skopa salt.

Må så gott, och tack älskade ni för alla fina kommentarer! Jag läser var och en av dem med ett leende!
(fast känn er absolut inte tvungna att kommentera, jag själv är fruktansvärt urdålig på det just nu)

Varma kramar!

Sommar inomhus...

2009-07-11T12:44:00.003+02:00

Idag är inte precis sommarens allra, allra vackraste dag. Inomhusprojekten lockar mer än stranden och maken muttrar över att han behöver vinteroverall för att gå ut med soporna och att det kanske blir fint väder om han går tillbaka till jobbet igen.

Jag försöker hålla andan uppe ändå, men är lite sorgsen över hur alla rosor och andra ljuvliga blommor i trädgården blommar, trots regn och rusk, och denna ljuvliga blomning går mig förbi när man inte kan sitta utomhus. Därför står det blommor i vaser, flaskor och skålar mest överallt inomhus, och sprider sin ljuvliga doft - härliga sommar!

Kramar!

Hemma igen...

2009-07-10T10:23:00.004+02:00

...och väldigt tacksam mot de schyssta killarna som kom på Schengen-prylen, eftersom jag tycks ha slarvat bort mitt pass. Måhända ligger det på samma ställe som alla de där strumporna som aldrig hittar tillbaka till sin ensamme make och allt godis och glass som genom åren försvunnit ur skåpen lagom tills de ska ätas vid något festligt tillfälle, men som absolut inget barn har ens så mycket som gått nära.

Lite nyinköpt till butiken;

Ett vackert franskt krucifix...

...en dö-häftig belgisk skrivbordslampa...

...handsmidda saxar...

...madonna med jesusbarn...

...emalj-hushållsvåg...sååå fin!

Coming up soon at Syster Grön!

Kramar i massor!

Åratal sedan...

2009-07-06T19:21:00.003+02:00

...jag bloggade senast. Känns det som. Jag har tagit det lite lugnt ett par veckor, njutit av solen, värmen och sommarvarma, bullätande, nybadade barn på gräsmattan.

Lite nyheter på väg in i butiken:

...för den som är sugen på att tillaga en hummeraladåb i sommarvärmen... *fniss*

...en av dessa hann knappt ut i butiken innan den fick en ny ägare, tillika en kär bloggvän...

Imorgon ger jag mig av på en liten inköpsresa till sydligare breddgrader, d.v.s. Danmark och eventuellt ännu längre söderut. Det ska bli sååå roligt, och jag hoppas på att ha med mig många ljuvliga, underbara, pirr-i-magen fynd hem!

Ses snart, kram!

Nyheter...

2009-06-27T08:02:00.003+02:00

...hos Syster Grön.

Varje vecka får vi in nya ljuvligheter i butiken. I dagarna har vi fått in ett antal olika ljuslyktor som passar alldeles ypperligt att hänga på altanen och mysa i skenet av, härligt under ljumma sommarkvällar.
Välkommen in!

Idag blir det loppis, förmodligen kommer det att innebära nyheter hemma hos oss också. Jippi säger jag, och vad maken säger...tja, vem lyssnar?

Nädå, skämt åsido, vi brukar vara ganska eniga om inredningen, d.v.s. jag har fria händer =D

Må så gott i solen!

Sommaren...

2009-06-26T10:11:00.002+02:00

...inbjuder inte direkt till datorsittande. Har varit urdålig på att läsa bloggar och hälsa på er alla kära, kära bloggvänner. Kommer nog att fortsätta prioritera familjen och den ljuvliga sommarvärmen ett par dagar till!

De små prinsessorna har åkt hem till sin lilla mamma och pappa igen, det var så underbart att ha dem här. Det finns ju inga som bjuder på så många spontana gapskratt som dessa små underbaringars upptåg. Det allra roligaste som hände var nog ändå när vi skulle gå en liten promenad i vagnen och titta på kossorna. Minsta M, som bara är nio månader slocknade så fort hon intog ryggläge i vagnen, men lilla I, som är 2 år pratade hela vägen till kossorna med sin ljusa, späda lilla stämma om kossorna och demonstrerade med sina söta små fingrar i pannan hur kossornas horn ser ut, samtidigt som hon utbrast ett ljuvt litet "-Mu!". När vi äntligen kom fram till kossorna, tog I en enda snabb titt på dem och utbrast därefter, med barsk röst ett brutalt:
"-Sitt!"

Behöver jag tillägga att vi övriga deltagare på promenaden skrattade ihjäl oss?

Idag ska barnen och jag åka och bada i den ljuvliga sommarvärmen och helgen bjuder på minst två loppisar, det ska bli sååå kul!

Hoppas ni alla mår bra, tack för alla fina kommentarer, de värmer som bomull kring hjärtat!

Vi har blivit med bebis...

2009-06-23T09:30:00.003+02:00

...eller två.

Liten systers två små underverk ska tillbringa tre dagar och två nätter hos oss medan mamma och pappa släpper ned håret i Stockholm.

I min mage kommer inga fler bebisar bo, så jag tror att jag njuter alldeles extra mycket av lånet. Det blir inte mycket tid över till annat när minuterna blir timmar som jag sitter och tittar på de små, när de leker, kryper, ler, äter välling och sover i hammocken.

Kram!

Ditte & Dani

a.k.a. Kerstin & Daniel

Semester!

2009-06-21T07:44:00.005+02:00

Japp, nu är semestern ett faktum. Nu väntar lata dagar i solen, pyssliga dagar då regnet smattrar mot rutan och kramiga dagar i soffan med make och barn. Jag ser också fram emot en och annan loppis, kanske någon liten Danmarks-shopping-resa, målningsprojekt och massor av böcker som bara väntar på att bli lästa.

Det bästa med semester är ändå känslan som infinner sig idag, som lägger sig som ett mjukt och lyckligt ludd kring hjärtat, känslan av att vi har en outsinlig källa av tid att ösa ur, tillsammans. Vi som i familjen.

På en loppis häromdagen hittade jag denna söta, söta broderade lilla näsduks-ficka. Jag blev galet förtjust när jag öppnade den och såg att däri låg ett tiotal näsdukar, broderade med spetsar - åh, så söta!

Ha en härlig söndag!

Budgetpiff...

2009-06-20T09:00:00.000+02:00

...i badrummet.

Tvålar med ljuvlig doft, Syster Grön

Vårt ena badrum är onödigt stort, nånstans kring 30 kvadratmeter. Mannen som byggde huset hade ett patologiskt storhetsvansinne, vilket resulterade i dylika tilltag (tyvärr finns det ju inget =-tecken mellan pengar och god smak). I vilket fall som helst hade han planerat för en stor jacuzzi och flådiga kristallkronor i badrummet, tyvärr tog pengarna slut och han fick sälja hela kåken. Till oss. Innan pengarna nu strömmar in för oss har vi ett litet, vanligt badkar på jacuzzi-platsen, vilket gör att det finns ganska mycket plats över.

Av Lennart fick jag en liten byrå som jag har målat och satt på söta små rosa knoppar på. Uppepå står en skål med ljuvligt doftande tvålar, inslagna i gammalt bibelpapper, spets och bastsnöre. Så snabbpiffar man på nolltid för knappt några pengar alls!

Glad midsommar!

2009-06-19T09:59:00.000+02:00

...tillönskas alla fina vänner som tittar in här. Hoppas ni får en underbar dag med solsken, mumsig mat, söta jordgubbar och goda vänner.

Själv tillbringar jag dagen hos mina söta föräldrar, och natten på jobbet med allra allra finaste A.

Kram!

Linneskåp...

2009-06-18T09:38:00.004+02:00

...hos Karlsson fyndar jag oroväckande mycket till mig själv. Detta ljuvliga gamla linneskåp är ett av fynden. Slitet och ruffigt och alldeles, alldeles underbart. Hyllorna har klätts med det vackra hyllpapperet från Clas Ohlsson, som jag köpt i alla tre färgerna, det är sååå vackert! (Attans, vem var det som tipsade om det? Ge dig till känna, kära du, och tack, jag älskar det!)
Det får stå och se fint ut bland andra tapet- och hyllpapperrullar i en gammal låda.

Spånkistan är köpt på vår lokala secondhand-butik fär 75 pix. Med lite vit målarfärg döljer den effektivt orimliga mängder lego.

Innehållet i skåpet är dock varken vackra sommarklänningar i skira färger eller underbara qviltar och broderat linne utan...ännu mer av små pojkars stora intresse. Någon som vill komma och leka?

Trädgårdshelg...

2009-06-14T20:42:00.004+02:00

...som alla andra helger då jag inte jobbar, har dagarna mest tillbringats i trädgården.

1 eller 12 kubikmeter ogräs har rensats ur trädgårdslandet och gräset var så långt att det gömde hela ekosystem (vilka jag nu rubbat - dumma mig). Sådana enkla, av hjärnan o-krävande saker som trädgårdspyssel är en sådan underbar terapi - när händerna är upptagna kan tankarna vandra fritt.

Liten syster har blivit husägare, och under gårdagseftermiddagen vällde vår stora, bullriga och glada familj in på husesyn och pizza, sittandes på golv, soffor och flyttkartonger. Aldrig känner man sig så rik som de tillfällen då man är omgiven av syskon, barn och föräldrar. Människor som känner en utan och innan, som känner ens goda sidor och låter en växa i dem, som känner ens dåliga sidor men älskar en ändå. Aldrig känner man sig så omgiven av värme som då.

Tryggare kan ingen vara.

Just det, huset var vansinnigt vackert, och trädgården underbar för små barnafötter att springa fort, fort i. De kommer att leva gott i många år där.

Ett litet hemma-hos-inlägg vore önskvärt framöver, liten syster har avundsvärt god smak :)

Litet ord av visdom..

2009-06-09T11:44:00.006+02:00

...talar till mig och beskriver mycket av det jag tror på, som jag vill betrakta livet.

Det finns ingen bättre medicin är hopp.
Ingenting mer stärkande än tron på att varje kris har en lösning.
Förmågan att hoppas gör det möjligt för oss att möta vardagslivets prövningar.
Den påminner oss om att vad som än händer kommer vi att övervinna det.
Ingen behöver vara ett offer utan hopp, få situationer är helt ohjälpliga.
Med hopp kan vi förvandla en personlig tragedi till en seger.
Om situationen inte låter sig ändras, kan vi ändra på oss själva för att klara den.

För dem som tror är hoppet sannerligen odödligt.

- Leo Buscaglia

Just nu känns dagarna som upploppet på en maraton, om inte målet kommer snart så behöver jag många, många Red Bull för att orka.

Maj kom, och rusade förbi som ett x2000 och jag hann knappt ur spår. Aktiviteter, familj och vänner som jag i vanliga fall har eoner av tid över för, blev kraftigt eftersatta. Tack och lov för Er, ni vackra människor med stora hjärtan och sunda förnuft, som förstått min skit-ångest, kramat mig och hjälpt mig med allt mellan himmel och jord. Ni är värda mer än jag någonsin kan visa. Jag tror att jag ser målet där borta i horisonten, ljuset i tunneln liksom.

Hoppas att det inte är tåget som kommer rakt emot mig.

Min lilla bebis...

2009-06-06T16:21:00.005+02:00

...är idag inte den fina kameran, utan en vacker Madonna som jag slet ur Karlssons svettiga nävar innan han hann ångra sig och inte längre skulle vilja sälja till mig. En äkta Madonna, från Frankrike.
To die for.

På hemvägen från Karlsson föreslog jag att mamma kanske kunde sitta i baksätet, för min Madonna ville faktiskt sitta i fram. Men det gick inte det, för i baksätet var det visst fullt av andra underbara fynd som jag, både tyvärr och förhoppningsvis, snart ska skiljas från. Valda med hjärtat. Se och njut!
Fler saker och bilder finns hos Syster Grön!

Obs! Alla bilder är klickbara!

Skrivbordslampa i härligt ruffig industristil

Fransk picknickkorg med plats för två vinflaskor. Inget gammalt kaffe här inte!

Helt ljuvlig taklampa i industristil med skönt sliten emaljskärm

Näpen liten ljuslykta med glaslucka

Danskt medicinskåp

Äkta fransk kyrko-ljuskrona

P.s. Tack snälla, fina,underbara ni som tittar in här och lämnar så ljuvliga kommentarer. Jag blir så glad för dem, långa som korta, och försöker hinna svara på dem, så gott tiden räcker till!

Äntligen fredag!

2009-06-05T08:37:00.004+02:00

Konstigt...jag har varit ledig hela veckan, ändå är det underbart när fredagen kommer.

Helgen ligger framför oss som en skimrande skatt, fri att ta för sig av, medan måndagen känns långt, långt borta.
Ljuvliga fredag!

Dessutom väntar ju Karlsson på mig imorgon, jippi! Det ska bli sååå spännande att se vad han har för skatter till mig denna gången, något av det ska ju dessutom få utgöra pris i tävlingen jag utlovat!

Klicka på bilden för att förstora!

Just nu har vi extra bra pris på våra härliga zinklådor i butiken. Det är två lådor, båda har fina handtag och den mindre har 6 fack som man kan plantera i eller bara lägga lite vackra saker sådär nonchalant ni vet =). Ett annat tips är att använda dem till sommarens fester i buffédukning, då man kan ställa bestick, glas, några flaskor vatten och en liten vas med sommmarblommor i. Perfekt till midsommarfesten!

Klicka på bilden för att förstora!

Önskar dig som tittar in här en lika härlig fredag som min!

Längtar...

2009-06-02T19:02:00.005+02:00

...till helgen. Eller längtar och längtar, jag ser fram emot det iallafall. På lördag har jag en dejt med min danska "pusher" och jag hoppas att han har med sig många, många fina grejor till mig och Syster Grön.

Jag hoppas på luffarslöjd i stora lass, rostiga gamla korgar, fler skrivbordslampor i industristil, ölbackar, sifoner, fattigmanssilver och annat smått och gott.

På gång ut i butiken just nu (läs: imorgon förmiddag, mamma har kameran) är en svart skrivbordslampa från Belgien i riktigt ruffig stil och en underbar bordslampa i fattigmanssilver som jag kommer gråta när jag skickar iväg till den lyckliga köperskan.

Until then; må så gott!

Snickar-Kerstin...

2009-05-31T07:48:00.003+02:00

...har varit i farten igen. Här snickras inte på övervåningen som i Karlssons fall, utan i garaget.

Denna gången blev det en liten drivbänk som ska planteras...ja, någonting i som man brukar plantera i drivbänkar. Jag får fråga mamma, hon kan allt.
Den är gjord av lite spillvirke, ett gammalt fönster och några svordomar (drivbänken, inte mamma). Fin va?

Så´na här vackra pioner blommar i vår trädgård just nu - åhhh vad fina de är!

Ha en härlig söndag i solen!

Tillåt mig...

2009-05-29T10:59:00.005+02:00

...småle.

Gissa vad? En enig Östra hälso- och sjukvårdsnämnd röstade igår igenom 1 miljon kronor till en sprillans ny nattambulans i gamla Skaraborg. Inga omfördelningar, ingen annan blir utan. Pengarna tas från nämndens budget för oförutsedda kostnader.

Politikern herr Flaskbotten (som för övrigt bor i ett av de områden som fått en extra ambulans på dagtid) tycker att det är synd, beklagligt och olyckligt det här. Han menar att de pengar som den nya nattambulansen kommer att kosta måste tas från någon annanstans i vården.
Citat: "-Vill vi verkligen öka väntetiderna till annan, planerad verksamhet?".

Öh, ja?

Prioriteringsordningen i vården lyder ju som bekant, att de som bäst behöver vården ska få den först. D.v.s. livshotande tillstånd går före planerad verksamhet.
Herr F tycks ha fått sitt förstånd i ett Corn Flakes-paket.

Och jag tror, övertygad om människans inneboende godhet, att de flesta skulle kunna tänka sig att vänta en extra vecka på sin nya höft eller sitt reparerade bråck, ifall någon annans liv kan bli räddat, tack vare att ambulansen är ute och kör istället för att stå nedsläckt i ett garage.

Idag firar jag, tillsammans med mina två trogna vänner, som skulle stå upp för mig i ett rum fullt av folk, och våga skrika "-Jag håller med Kerstin!!!" för full hals när alla lyssnar, med en glass i den ljuvliga försommarsolen.

Som känns alldeles, alldeles extra strålande just idag.

P.s. För dig som knappt hajar alls vad jag skriver om, klicka här eller på kategorin "Kerstin är ilsken" så får du veta mer!

Från finaste Jenny...

2009-05-27T07:18:00.000+02:00

...har jag fått en award. Jippi!!

Tack snälla, fina Du! Den värmer något alldeles extra.

Jag ger den vidare till en alldeles, alldeles ny bloggare, nämligen min egen lilla mamma!

Kolla in hennes blogg "Mormors bod" här.
Hon är då sannerligen en kreativ själ, som bidrar med alla ljuvliga stickade saker till butiken.
Hon kan allt, min mamma.

Eftersom den fina awarden kom från Jenny som skriver med värme och humor om sina söta hönor tackar jag henne med att visa en bild på vårt fina lilla hönshus i försommarskrud. Övergivet och märkt av tidens tand, men vackert med sin lilla dörr i snedpanel och murade kalkstensvägg står det där och väntar på att nya hönor ska få flytta in.
Och visst ska det bli så!
Vilket år som helst nu...

Ljuvliga, ljuvliga...

2009-05-26T09:48:00.004+02:00

...ljuvliga vår.

I trädgården är våren så sprudlande, intagande, närvarande, underbar. Så påtaglig och uppmärksamhetskrävande i all sin prakt. I trädgården behövs inga fina, märkvärdiga ord. Inget försvar. Ingen oro och ingen stress.

Om kvällarna går jag med min vackre make ett varv i trädgården för att se på miraklet som utspelar sig därute; alla små plantor som kommer upp, doftande underverk i lila, rosa och vitt, blommor som tappar sina kronblad, vissnar ned och blir frukt.

Pratar om vardagliga ting och pussas i kvällssolen.
Då är livet inte svårt alls att leva.

Äntligen...

2009-05-25T16:10:00.003+02:00

...färdig!

Har skrivit ett stort arbete om teamsamverkan, organisationsteori och förändringsprocesser (gäsp) på 7,5 hp och det var sååå tufft!

Jag har vaknat med ångest och somnat på kvällarna med ord som "organisationskultur" och "systemteori" på tungan. Jag har inte levt som jag lär, sådär lycklig som jag brukar vara med all tid i världen att njuta av livet, varje ledig sekund har jag suttit med näsan i en bok och försakat annat, viktigt. Skit också.

Nu är det inlämnat och jag känner mig nöjd. Nöjd men helt slutkörd.

Bild: www.froer.se

För att motverka den intellektuella härdsmältan ska jag dra på mig gummistövlarna och ge mig ut i trädgården. Solen skiner, syrenerna doftar och på trappan står brudslöja, löjtnantshjärtan, stockros, pion och andra ljuvliga plantor som vill ned i jorden.

Bild: www.lenka.se

Time out.

Sentimentalast av alla...

2009-05-22T21:23:00.003+02:00

...i hela världen är jag.

Vi har ju tidigare talat om olika tänkbara karriärer för mig, men mest lukrativ av dem alla skulle iallafall den som gråterska vara. Hoppas vi snart börjar med den kulturen här i Sverige. Det skulle kunna gå att anlita mig till alla tänkbara sammanhang.
Häromdagen läste jag i tidningen om Den Stora Branden i Varnhem för 30 år sedan, och nog tusan grät jag en skvätt. Och sade till mig själv, högt och lite strängt, "-Men skärp dig nu din tönt!" Fast sedan bad jag om ursäkt till mig själv, jag bejakar ju för tusan livet! Och lever känslorna, känner hur de känns!

Värst, eller bäst av allt är ändå bebisar.

Häromdagen såg en liten pojke dagens ljus i baksätet på en bil, på en parkeringsplats. Vilka stordåd, vilka underverk kan en människa åstadkomma, som har så bråttom ut i världen att han inte ens hinner vänta till sjukhuset? Han kommer då sannerligen att leva sitt liv fullt ut.
Hans fina mamma och pappa är enastående modiga människa som mer än någon annan jag känner vågar bejaka livet. Och leva nu. Passa på.
Grattis till er fina lilla pojke, och förlåt min larviga sentimentalitet och alla tårar. Han är så vacker, och ni med!

Om kvällarna ber jag för en annan liten pojke i ett annat land som är så sjuk, så sjuk. Och trots att jag aldrig träffat honom kan jag inte kan låta bli att tänka på honom. Om du har en tanke över ikväll när du lägger dig, tänk då på en sjuk liten pojke som behöver allas vårt hopp och styrka!
Och så gråter jag en skvätt igen.

Helt plötsligt...

2009-05-21T07:30:00.001+02:00

...känns det som, har jag haft över 10 000 besökare på min lilla blogg.
Med tanke på att 3000 av dem tillkommit sedan jag startade butiken har det tickat på ganska snabbt sedan dess.

Jag tänkte kanske fira det med någon ny liten tävling, men å andra sidan är det många, många tävlingar på gång ute i bloggvärlden just nu, vad säger ni, vill ni tävla ändå? Eller är ni mätta på tävlingar just nu?

I så fall blir det nog någon vintage-pryl från Danmark som lottas ut, något från den kategorin i butiken, det vore väl roligt? Lite unikt sådär...

Idag har många ledigt och njuter av långhelg, själv ligger jag i bingen och snarkar hela dagen eftersom jag jobbat inatt och går på ikväll igen.

Önskar dig en härlig dag i solen!

Underbar romantik...

2009-05-20T09:38:00.005+02:00

...åh, jag har kommit över några underbara gamla handvirkade överkast.

Jag får en klump i halsen, och det sticker liksom till lite av sorg i hjärtat när jag tänker på hur de kommit till. Jag tänker mig en liten tant med flinka fingrar som lägger ned eoner av tid på att virka ett ljuvligt överkast.

Många år senare vill någon drumlig karl använda det som oljetrasor i garaget. Som om det inte var värt någonting. Det gör mig ledsen, denna förspillda kvinnomöda. Alla tankar, funderingar, drömmar, hopp som avhandlats i denna kvinnas hjärta medan hon virkat.

Höst.

2009-05-18T13:34:00.008+02:00

Idag känns det lite som höst, både i hjärtat och utanför fönstret.

Regnet har fyllt den lilla zinktunnan vid stuprännan full och mina små potatisplantor jublar nog av glädje under jord och skjuter små skott som ska bli ljuvliga middagar åt oss i ljumma augustikvällar.

Men idag känns det mer som höst än spirande vår.
Idag är jag trött på att ryckas och dras i, trött på att sträcka på mig när det blåser hårt. Idag är det jobbigt att vara en så´n mesig mjukis som jag är, och det går dåligt med min sensitivitetsträning. Sådan där som Kapten Klänning ledde i "Percy tårar" för 100 år sedan, när de blivande astronauterna fick se bilder på Beppe Wolgers, Tage Danielsson och noshörningen Nelson för att bli härdade, hårda, inga öppna hjärtan och mjuka själar.

"I rymden kan ingen höra er gråta"

Jag vet att jag egentligen bara har mig själv att skylla, att jag själv valt att ta den här striden, jag kunde sagt nej när den första tidningen ringde. Men ända sedan barnsben har jag ett starkt rättvisepatos och den fasta tron om att människor kan förändra. Jag har svårt att bara se och acceptera saker som blivit fel utan att åtminstone ifrågasätta; ska det vara såhär? Att inte säga ifrån och försöka ändra, göra bättre. Annars är man bara en liten skit, som Astrid skrev.
Jag har valt denna striden.

Men just idag vill jag bara tända ljus, krypa upp i makens famn med en kopp te och låta tiden stå alldeles stilla. Känna mig älskad, omhuldad och trygg.

P.s. För den som undrar vad jag pladdrar om, och är nyfiken: Klicka på kategorin "Kerstin är ilsken" och läs ikapp!

Pysselsugen?

2009-05-17T14:42:00.001+02:00

I fredags kom ett efterlängtat litet paket från Jeanne dÁrc living, med pysselsaker.

Passar alldeles ypperligt till pimpning av små tändsticksaskar, tillverkning av ljusbuntar, strutar, inslagna tvålar och vad man kan tänkas hitta på.

Träpärlorna med jungfru Maria på är en personlig favorit - sååå fina!

OBS! Klicka på bilderna så blir de JÄTTEstora!

Kommer ut i butiken imorgon!

Under tiden är mina hetaste söndagstips att pyssla i trädgården eller, för innesittaren; lyssna på Malta´s bidrag i schlagern - det får huden att knottra sig.

Till en rar bloggvän...

2009-05-15T18:43:00.005+02:00

...har jag sytt en rullgardin.

I vitt, grovt linne som silar solljuset på det allra vackraste vis, och med en liten spets längst ned.

Provisoriskt uppsatt i ett av mina fönster, som är liiite för brett.

Hoppas Du blir nöjd, Ardisia!

Idag firar vi att det är en alldeles vanlig, underbar, solig fredag!
Ha en mysig helg!

Fynd!

2009-05-13T06:05:00.002+02:00

Som den missbrukare jag är, har jag varit hos Karlsson och dreglande suktat. Inte efter Karlsson själv denna gång, utan efter dansk vintage.

Karlsson hade med sig några riktigt schyssta trälådor, en har det varit mjölkchoklad i, och de andra öl. Eller läskeblask kanske. Fina är de iallafall, och jag kan tänka mig att de passar både inne och ute; till förvaring av gamla lakan, tyger, böcker eller annan lump man samlat på sig, till prydnad, som blomlådor eller till trädgårdsredskap.

Finns i butiken!

Beroende...

2009-05-12T09:53:00.004+02:00

...av lagliga substanser?

Häromveckan när jag var ute och åkte tillsammans med lille B och lille L, svängde en lastbil ut mitt i vägen så jag fick ställa mig på bromsen. Kanhända slank någon liten oskyldig svordom ur mig som genast uppmärksammades i baksätet varpå jag fick säga förlåt.

Lille B kände att han ändå ville hålla med mig genom att säga något nedsättande om lastbilschauffören varpå han kastade ur sig, med luttrad röst, såsom någon som sett alltför mycket elände och slutat förvånas:

"-Han hade säkert ätit knark."

Inuti skrattade jag nästan ihjäl mig.

Själv äter jag aldrig knark, utan går istället igång på andra substanser. Spetsar och plantor har jag talat om tidigare, men hittills har jag utelämnat den mest kostsamma och besvärliga av dem alla, nämligen loppisar. Jag vill på loppis jämt. Om jag inte kan gå på en viss loppis känns det som att jag missat något viktigt. Andra är beroende av cigaretter, snus, mat, sex, sprit...jag är beroende av loppis. Jag blir lycklig av att, som en vetvilling utan förstånd, ragla runt med dregel i mungiporna bland skräp och lump och tömma plånboken. Om inte maken tycker att det känns riktigt rätt när jag släpat hem något kornblått gammalt skåp som knappt hänger ihop blir jag arg. Ser han inte potentialen, möjligheterna??? De är ju oändliga!

Har en stilla fundering på om det finns hem, behandlingshem, för sådana som jag. Undrar i så fall hur det ser ut på sådana hem. Om de liksom är sådär enkelt och minimalistiskt inredda med hårda kanter och inga tyger. Eller som en trailer på en amerikansk parkering, en sådan där kvart där allihopa som bor där äter knark.

Hoppas någon annan med samma beroende vill hänga med i så fall. I smyg kan vi smuggla in lite grejer, kanske någon liten spets eller en liten porslinskopp i vitt krackelerat porslin att ha en förgätmigej i.

Konfirmationen...

2009-05-10T18:21:00.004+02:00

...blev en lyckad historia.

Barnen hade valt att göra sin redovisning kring pilgrimsvandringen och dess sju nyckelord. Dessa ska vägleda en i vandringen, den fysiska och den inre, såväl som den vandring det innebär att gå genom livet.

Långsamhet. Frihet. Enkelhet. Bekymmerslöshet. Tystnad. Delande. Andlighet.

Stort franskt bönekort, Syster Grön

För varje nyckel fick vi alla knyta en knut på ett litet snöre vi fått då vi gick in kyrkan. När gudstjänsten var slut knöt vi snörena om varandras handleder. Det kändes fint och viktigt.

Sedan gick yngste sonen, lille B, ned i ett litet improviserat spagat och spräckte sina små kostymbyxor ända från linningen där bak till gylfen i fram. Så kan det gå. När äldsta dottern konfirmerades pruttade han högt i kyrkan och stal ur kollekten, han tyckte nog det var konstigt att de delade ut pengar, men men, han var inte den som tackade nej när de sträckte fram korgen.

Sen åt vi svärmors goda smörgåstårta tills vi nästan var färdiga för en magpumpning.

Stor Madonna med barn, rökfärgade fattigmansljusstakar och gamla struvjärn. Gissa var?

Idag har jag sovit hela halva dagen och ska snart göra mig klar för jobbet. Ha en mysig söndagskväll!

I senaste numret...

2009-05-09T07:16:00.002+02:00

...av "Vakre hjem...", tronar på framsidan, i det ljuvliga växthuset två vackra sifoner. De är då sannerligen lika schyssta inne som ute, som mittemellan - i växthuset. Hos Syster Grön finns det fortfarande några sifoner kvar, klicka dig in om du vill norpa en av de sista!

Bild: vakrehjem.com

Just nu är jag vansinnigt avundsjuk (fast inte missunsam) på alla som har ett underbart växthus. Är det månne någon som kanske vill bjuda in mig på någon liten kopp thé i sitt hus, så jag åtminstone kan få känna på atmosfären?

Jag önskade mig ett eget växthus i födelsedagspresent av maken, jag fyller ju jämt (20 eller nåt i den stilen, jag minns inte så noga) i augusti. Men han tyckte att det räckte med Indien-resan vi redan bokat. T-t-t-t.

...jag kunde väl fått ett sån´t här litet iallafall...

Bild: Lilla Blanka

För övrigt har tekniska lilla jag hittat knappen till att ta bort minsta köpesumma i butiken, så nu kan även du som bara vill köpa den allra minsta sak handla på hej vilt!
I de fall jag kan skicka det du beställt per brev, betalar jag tillbaka frakten till dig i efterhand (har inte hittat den knappen ännu).

Ha en riktigt härlig lördag, hemma hos oss är det konfirmation på schemat!

Kram!

Karlsson på taket...

2009-05-07T12:57:00.006+02:00

...är en dansk, lagom rund man i sina bästa år.

Han har en inredningsbutik i Danmark och brukar komma till Sverige då och då, och ha med sig mycket fint till mig och Syster Grön.

För några veckor sedan hade jag en dröm om Karlsson; att jag åkte till hans hus här i Sverige och tittade in genom fönstren för att se om han hämtat hem något nytt. Dörren var upplåst så jag klev in för att kolla lite så länge, tills han kom. Helt plötsligt stod Karlsson i rummet, jättearg på mig för att jag klivit in och när jag försökte försvara mig med att jag ju inte tänkt stjäla något blev han ännu argare och skrek på grötig danska att jag aldrig skulle få handla av honom mera. Jag förstod allvaret i situationen och gjorde det enda rätta för att blidka honom och dämpa hans vrede.

Jag erbjöd honom min kropp.

När jag vaknade var jag skamsen mot maken och tänkte att denna otrohet kan jag aldrig berätta om, trots att jag vaknat innan Karlsson ens fått av sig de något för trånga snickarbyxorna.

Igår åkte jag förbi hos Karlsson och såg att hans bil stod utanför huset så jag tänkte att jag svänger in och säger hej. Jag knackar på dörren, men ingen öppnar. Jag kollar lite i fönstren efter nya grejor. Jag ringer honom på mobilen, men får upptaget-ton. Jag går tillbaka till dörren för att känna om den är låst. Precis när jag greppar handtaget sliter Karlsson upp dörren! Varpå jag, som plötsligt minns min dröm och upplever svår deja-vú och djup skräck över att återigen tvingas till osedligheter vrålar: Jag hade inte tänkt stjäla något!

Det trodde inte Karlsson heller. Han hade varit på ovanvåningen och snickrat lite sa han. (Snickrat? Han var svettig? Maken föreslog att han kanske satt och bajsade. Jag tänkte mer på att han kanske hade någon annan däruppe som också nyfiket hade gått på tabben att rycka i dörren.).

I vilket fall som helst hade han fått in lite schyssta grejer, lite möbler, två rostiga trådkorgar som passar i trädgården, en ljuvlig belgisk skrivbordslampa i backelit och några gamla danska drickabackar. Bilder kommer! Och när du tittar på dem, hoppas då att du känner en djup respekt över allt jag tvingas gå igenom för att få tag på fiiina saker!

Förra månaden...

2009-05-06T07:18:00.005+02:00

...skrev jag ett inlägg om att jag i fortsättningen inte skulle gå ur sängen för mindre än ungefär 50 000 kronor. Med tanke på konjunkturen har jag reviderat priset något, och kan med glädje meddela att jag förra veckan gick ur sängen två gånger.

Först var Aftonbladet på shoppingtur och handlade en bild (ok, ok, jag fick inte de pengarna, men det var ju jag på bilden!) och återigen var Svenska kyrkan ute med den stora plånboken och handlade upp skattepengarna, vilka numera sitter på mitt bankkonto.

Bokstavsschablon i järn, finns här.

Så om det inte bär sig med Syster Grön kan jag ju alltid börja tjäna pengar på min kropp. Då menar jag inte som gränsarbetare, snarare förväntar jag mig att de stora modehusen i Paris börjar ringa. Vilket år som helst nu.

Eftersom jag förmodligen snart ändå kommer att få sparken från, hrm, mitt nuvarande jobb, då min blotta existens tycks utgöra ett hot för hela verksamheten, är det tur att jag har en del andra uppslag för min försörjning. Butiksinnehavare, fotomodell, crime scene investigator och, som någon tipsade om; om inget annat funkar har jag ju alltid arkeolog-yrket att luta mig tillbaka på! Och då syftar jag den här gången inte på min åldersstigne make, utan på mina fynd i trädgården.

Gammalt fönster med rostiga beslag, finns här.

Något annat som är bra med min make, förutom det faktum att han troligtvis skulle inbringa en bra slant på Antikrundan (ännu en födkrok!!), är att han är stor och stark. Kommer vara bra utifall om att någon skulle få för sig att skicka en Hit-man efter mig.

Miami och Horatio nästa?

2009-05-05T07:30:00.000+02:00

Som den värsta missbrukare går jag igång på, och frossar och vältrar mig i doftande mormorsväxter, gammaldags medicinväxter, kryddväxter och plantor som innebär mat i framtiden.

Jag vill ha shersmin och magnolia, kaprifol och klematis. Jag vill ha mattor av marktäckare som breder ut sig och humle som klättrar på hela huset. Jag vill ha fruktträd och små buskar som blommar i rosa, syrener som tar andan ur en med sin skönhet och små krokusar som trotsar vinterns trista mars-snö.

Förra våren, då vi var relativt nyinflyttade tyckte jag det skulle bli så spännande att se vad som skulle komma upp i rabatterna. Inget kom upp. När jag istället började gräva ned plantor kom 5 bilbatterier upp.

I år har jag grävt ett trädgårdsland och då hittade jag resten av bilen, komplett med vindruta, växellåda och tändsystem. I sommar hoppas jag på att det kommer upp lite potatis, lök, persilja och lavendel också. Har jag otur kanske jag hittar bilföraren när jag ska dra upp potatis. Dumma Sixten som ägde vårt hus innan oss.

Kramar

Crime Scene Investigator (CSI) och trädgårdsnarkoman.

Kära älskade trädgård...

2009-05-04T21:10:00.001+02:00

...som aldrig blir klar.

Jag måste komma ihåg, varendaste dag, att det inte heller är meningen, att jag aldrig kommer att bli klar. Men det är svårt!

Svårt när man handlat så många fröpåsar att man nästan drunknar i dem, och ursäktat inköpen inför makens stränga blickar med att "- Detta var det sista, sen är jag nöjd!" eller "- Vi måste ju ha lite kryddor också, tänk så gott att plocka själva!", där finns även penga-sparar-taktiken: "- Tänk så mycket vi kommer spara på att odla själva!".

Zinklådor i set om två, finns på Syster Grön

Och när man petat ned alla fröer i jorden och grävt ned alla späda små plantor som häckat på fönsterbrädor och bord i hela huset sedan februari, finns det fortfarande miljoner ställen där det skulle vara fint med en liten blomma.

Någon som känner igen sig? (Hoppas hoppas!)

Kramar, (med jordiga fingrar)

Vinnare...

2009-05-02T15:47:00.000+02:00

...är egentligen alla människor som har glädje i hjärtat.

Den här gången var det speciellt en person som haft extra mycket good thinking, den som vann madonnan var nämligen

Mia, med den jätte-jättefina bloggen Lilla Blanka.

Grattis!!!

Maila namn och adress så kommer madonnan på posten.

För den som ändå skulle vilja ha en madonna hemma finns de att köpa, till rabatterat pris här (helt otippat en länk till Syster Grön).

Jag vill även ta tillfället att nämna att om du som läser detta, har en blogg och vill
länka till min lilla butik, får du 10% rabatt,
kontakta mig om du är intresserad!

Återigen, grattis!

Kramar,

P.s. För att dra vinnaren använde jag en slumpgenerator, mycket smidigt! Av de 207 lotter som ni tagit blev vinnaren nummer 8.

Nu så...

2009-05-02T12:00:00.001+02:00

...är tävlingen avslutad!

Vinnaren avslöjas om några timmar, håll tummarna!

Nu funkar det!

2009-05-01T22:17:00.006+02:00

Duktiga fina Jonte, som är min datasnubbe, har på 1:a maj-kvällen suttit och fixat till vissa viktigheter, såsom att kunna betala i butiken. Vissa estetiska småsaker saknas än, men det kommer!

Från och med nu kan du gå loss och shoppa - välkommen!!!

2009-05-01T18:00:00.008+02:00

Ni som tältat med kaffetermosar och äggmackor, och hängt på låset till min lilla webbutik, välkomna in till
Syster Grön!

(http://www.systergron.se/)

Välkommen in att titta, njuta, handla och framför allt, låta Dig inspireras!

Varma kramar,

Mamma, jag är sjuk...

2009-04-30T10:29:00.003+02:00

...jag har fått någon form av koncentrations-svårighets-sjukdom.

Titta här bara på symtomen:

Kommer hem från jobbet, klockan är 8.00.

Tänker att jag bara ska fota lite till butiken, då det är ett underbart vackert ljus ute, innan jag somnar. Går upp för att hämta ett annat objektiv. Börjar vika kläder i sovrummet. Går ut på balkongen och river ner granriset som sitter kvar sedan i julas. Ska hämta sopborsten för att sopa barr, börjar på vägen dit städa upp Lego. Sopar balkongen och glömmer bort kläderna. Bär ned, och ut grejorna som ska fotas.
Undrar var objektivet är?

Går upp och lägger in de ihopvikta kläderna. Kommer ned igen, även denna gång utan objektiv, men med ett snöre jag hittat som kan vara bra till trädgårdslandet. Går dit med det och betraktar hänförd på vägen alla blommor som slår ut. Ser antagligen ut som en dreglande fåne.

Upp igen. Fotar lite grann, ser då underbart vackra körsbärsblommor på ett av våra små träd. Glömmer bort inredningsgrejorna, börjar fota i naturen. Mittemot vårt hus finns ett naturreservat, där kanske det är fint att fotografera?

Börjar gå. På vägen ser jag maskrosor i en av våra rabatter. Börjar rensa. Blir lite smutsig på mina vita byxor, går in, fortfarande med kameran på magen och sorterar all tvätt sedan två veckor och startar den första maskinen. Har fortfarande de vita byxorna på mig.

Finns det hjälp för sådant här eller? Kan detta verkligen vara normalt? Mamma?

...men fina bilder blev det, trots mitt förvirrade tillstånd!

Idag firar vi att våren är här och livet spirar i överflöd.
Ha en underbar Valborgsmässoafton! ♥

Världens vackraste...

2009-04-30T07:16:00.002+02:00

...tallrikshylla finns för tillfället i min ägo.

Efter moget övervägande och stränga blickar från min, av allehanda inrednings-inköp, lättvikts-plånbokade make, har jag bestämt mig för att inte behålla den. Fast det svider - den är ju sååå fin!

Den är inköpt på en dansk loppis och målad i blekt rött, såsom man ofta gjorde förr. Med tiden har den blivit härligt sliten och skavd. På hyllan längst ned finns kvadratiska hål där det är meningen att man ska hänga slevar och liknande, men hyllan har också plats för blommor, ljuslyktor, små vaser och allehanda schyssta småprylar.

Kommer att finnas till salu i butiken! Tror jag! Definitivt och utan tvekan, om Daniel läser!

Att få någons hjärta...

2009-04-29T07:16:00.004+02:00

...är inte alla förunnat.

I min lilla ateljé tillverkar jag små lavendeldoftande hjärtan med underbara ord broderade i korsstygn. Dessa kommer att finnas i butiken, och man kan välja mellan ett antal olika ord, färger på texten samt färg på linnet som denna är broderad på.

Dessa ljuvliga små tingestar är uppskattade som present till någon man vill ge något alldeles extra.

Någon som är Underbar, Älskad eller alldeles, alldeles Speciell.

Har budskapet gått fram...

2009-04-28T14:09:00.001+02:00

...när det nått riksdagen?

Övergripande beslut kring sjukvården och dess organisation tas inte av läkarna, enhetscheferna eller någon på avdelningen.

De tas av våra folkvalda politiker, och beror på att sjukvården är vår, vi vanliga människors. Vården betalas av våra löner, den tredjedel av lönen vi aldrig ser mer än på papperet. Eftersom det är vi människor som köper och äger vården är det också vårt beslut att fatta hur vården ska se ut. Eftersom inte alla miljoner människor i Sverige kan få just sin röst hörd använder vi oss av ombud som talar i vår sak - politiker. De är så att säga våra "personal shoppers" i vård-butiken.

Så om man har synpunkter på den övergripande vårdorganisationen hjälper det således inte att gå till sin enhetschef och försöka lösa det internt. Det kommer inte att funka. Enhetscheferna på Skas har dessutom inskrivet i sina anställningskontrakt att de inte får uttala sig negativt eller kritisera organisationen.

Vidare finns media (här avses dags- och kvällspress) till för att kritiskt granska olika företeelser i samhället. En offentlig verksamhet, t.ex. då sjukhus, får inte fungera som en skyddad verkstad som inte tål en granskning utan att fallera redan på första frågan.

Vill vi verkligen köpa den verksamheten?

Igår ringde en riksdagsman till mig som hade läst om Reiner i tidningen. Budskapet har gått fram, vi människor som är måna om andra människor, vi som inte bara är rädda om vår egen rygg och vår egen tjänst på sjukhuset, har blivit lyssnade till.

Reiners liv slutade på ett sjukhusgolv, men hans minne ska få leva och resa ända till Helgeandsholmen med utsikt över Rosenbad.

Och den lilla människan kan påverka.

Sådetså.

Franska sifoner...

2009-04-28T06:05:00.000+02:00

...visst är det något speciellt med dem?

Jag har kommit över ett gäng helt fantastiska gamla franska sifoner i grönt glas med skön patina. Glasets mönster och färg varierar och ingen är den andra lik. Ett antal av dem har fått flytta in hemma hos mig och får vandra runt, både inne i huset och ute i trädgården.
De är så vackra!

De sifoner jag lyckats hålla tassarna borta från kommer att finnas i butiken,
välkommen in om bara några dagar!

(om Gud, Jonte och tekniken är med mig)

Varför längtar du...

2009-04-27T10:05:00.009+02:00

...till den dag då du ska fylla sju?
Varför skynda på, när den tiden snart är här ändå?"
Och det liv som du har, alla tusentals da´r,
passerar på ett litet kick.
Så medans ditt hjärta slår an, passa på om du kan,
fånga varje ögonblick"
/ Magnus Uggla

För några år sedan blev en av mina systrar svårt sjuk. Det var de mest fruktansvärda, hatade och avskyvärda veckor i mitt liv, de som passerade medan syster kämpade för sitt liv och vi andra, vi som älskar henne, bara kunde se på, be och hålla varandras händer. Där och då stannade våra liv upp och när de senare långsamt startade igen var det i en annan riktning.
Aldrig mer desamma. Mer levande. Närvarande.

En av de tusentals långa nätter som passerade dessa veckor lovade jag mig själv att aldrig mera bara låta livet passera, bara låta dagarna gå som om min livstid var en bottenlös brunn att ösa dagar ur. Och jag lovade att om jag någonsin skulle bli lycklig igen, om syster blev frisk, skulle jag njuta av lyckan och låta den rusa genom min kropp som sockerdricka, helst vareviga dag.

Hon blev frisk, och känslan av att kunna skriva det här orsakar mig fortfarande, fast det gått flera år, en lycka och en lättnad som ännu fyller ögonen till brädden av tårar. Hon blev frisk.
Hon blev frisk.

Och sannerligen, lyckan rusar igenom mig, varendaste dag. Livet är inte oändligt, men möjligheterna, och lyckan är det, om man bara lyfter blicken.

"Visst finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr"
/Karin Boye

Rekommenderar starkt...

2009-04-26T11:08:00.007+02:00

...en titt på sidan 20 i Aftonbladet idag.

Där kan du läsa om hur Reiner Carlsson, när han drog sitt sista andetag på ett sjukhusgolv i januari startade en tsunami. Den märktes inte så mycket då, hans hjärta stannade och skulle aldrig mera slå. Men under ytan växte sig vågorna starka och när de nu slår upp mot land med en förödande kraft står Herr Flaskbotten, Dr. Pengar och Piff & Puff där i badbyxorna och hinner inte ens få med sig handduken innan det är försent.

Den här flodvågen skall skövla och förstöra, men inte oskyldiga människoliv, utan förtroenden uppbyggda på lögner.

På vårt sjukhus ligger människor fyllda av tillit, de litar på att de är trygga i Sveriges händer, de har arbetat och betalat för det hela sina liv.

Någon har inte gjort sig förtjänt av den tilliten, någon försöker dölja något.
Reiners son Bo säger i tidningen (FT) att den dagen hans pappa dog, då jag ringt honom tidigt på morgonen med dödsbudet, samma dag har en "hjärtläkare" ringt till Bo och berättat att personalen hittat Reiner vid frukostbordet, hängandes med huvudet. Tacka fan för det, då hade han varit död i två timmar. Så vem ska vi tro på? Vem ska få tilliten?

Sjuksköterskan som ringer Bo 07.30 med en detaljerad beskrivning av pappans sista stund i livet, eller doktorn som menar på att dagpersonalen satt upp en död man i rullstolen och rullat ut honom till frukosten varpå de upptäckt att han tycks något frånvarande?

Alternativet är ju att doktorn inte läst Reiners journal, och fått i uppgift att mörka någonting. Märkligt är även det faktum att "hjärtläkaren" tycks ha utfört en akut obduktion eftersom han redan då, samma dag, kunde ge sonen Bo information om dödsorsaken.

Det är något som luktar illa här.

Men du ska se Bo, tsunamin som din pappa startade då hans hjärta slog sitt sista slag, ska rensa upp och skölja bort skiten på den strand som de ansvarigas arena utgör, där som det luktar som allra värst.

Lycklig...

2009-04-25T21:52:00.006+02:00

...hur blir man det?

Jag tror inte att det gäller att födas med bra kort på hand, utan att spela klokt med de man fått.

Jag har en stark tro om att man kan tänka sig lycklig. Att man med tanken och hjärtat kan fokusera på det som är bra i livet, det som gör en lycklig.

Imorse vaknade jag av att min man sträckte sig efter mig och drog mig intill sig. Jag klagade på en grym huvudvärk och han gick upp och hämtade två Alvedon till mig.

Lyckliga jag.

I morgonrocken gick jag ut till brevlådan för att hämta tidningen. Den första knoppen på magnolian hade nästan slagit ut, solen öste ned och insändarspalten var som ett kärleksbrev adresserat till mig.
Lyckliga jag.

En nyfunnen, men kär vän, ringde med en glad nyhet, och jag kände mig så rik - hon är frisk och ringde till mig!
Lyckliga jag.

Ikväll, när småpojkarna och jag åkte hem efter att ha gratulerat finaste E på födelsedagen, pratade vi om hur spännande det var när vi fick ge oss iväg mitt i natten för att barnvakta älskade systerdottern I, som skulle bli storasyster den natten. En klump i halsen, som vill komma ut genom ögonen som gråt, ger sig till känna i halsen. Inte är jag ledsen, bara så oerhört rörd och glad över, hur lycklig jag får vara. Jag har ju allt man kan önska sig, en underbar familj och de allra finaste vänner man kan tänka sig.
Lyckliga, lyckliga jag.

Just idag, denna vanliga, ospeciella dag, är den perfekta dagen. Det tror jag verkligen.