Jag är 31 år och har nog en kris. En trettioettårskris kanske. Eller bara en helt vanlig jävla kris. Ibland tänker jag att den pågått sedan igår eller förra veckan, ibland kommer jag ihåg att jag krisade redan förra året, för tre år sedan, för femton år sedan. Oftast handlar krisen om vem jag är. Vem jag vill vara. Hur jag vill vara. Jag kan liksom inte bara vara den jag är, för jag vet inte alls vem det är och det blir olika varje dag.
(Ungefär som om man inte vet vilken klädstil man gillar eller passar i, och ena dagen blir det punkare, andra dagen kostym och tredje dagen relaxad skejtare.)
Jag undrar om jag slarvat bort den sanna jag, eller om jag ännu inte hittat henne. Eller om jag aldrig blir färdig och kan sätta mig ned.
(Ungefär som om man inte vet vilken klädstil man gillar eller passar i, och ena dagen blir det punkare, andra dagen kostym och tredje dagen relaxad skejtare.)
Jag undrar om jag slarvat bort den sanna jag, eller om jag ännu inte hittat henne. Eller om jag aldrig blir färdig och kan sätta mig ned.
Några saker har jag snappat upp hittills:
- Känn efter i magen vad som är rätt.
- Ångra inte massa gammal skit, lär istället av dina erfarenheter och gläds åt kunskapen.
- Alla måste inte tycka om dig.
- Slösa med kärlek och hat. Hjärtat mår så jävla bra av det.
2 kommentarer:
Hej.
Det är inte lätta att vara.Man möts av så många olika intryck och påverkan. Jag är 56 och tycker fortfarande att det är svårt att veta vem jag är eller vill vara. Men dina visdomsord var bra just det om kärlek, är inte fel att bli rejält förbannad ibland heller. Hoppas du lämnar din "kris" och får luft under vingarna snart för du vet väl att du är vädefull.
Må så gott. Kram Yvonne
Åh det var det bästa jag läst på länge!! Suger åt mig dina rader som om de vore mina egna.
Tack!
/Sara
Skicka en kommentar